Det finns något fantastiskt brittiskt med ID från 1995. Fyra poliser ska infiltrera en fotbollsfraktion för att avslöja ledarna. De ska låtsas vara huliganer. Dricka öl, slåss och vinna firmans förtroende.
John börjar trivas lite för mycket. Det är alltid där det går åt helvete. Han går in i projektet som polis och kommer ut som någon som tycker att en skallskada är en teambuildingövning.
Det är det farliga med gruppidentitet. Man börjar med att spela en roll, sedan applåderar folk när man gör det bra, och plötsligt har man blivit den där jäveln som ingen längre vågar säga emot.
I ID upptäcker John att våldet ger honom något han saknat. Status. Tillhörighet. En känsla av att vara någon.
Och det är där filmen blir obehaglig. Han börjar inte förlora sig själv för att han hatar sitt jobb. Han förlorar sig själv för att han tycker att det nya jobbet är roligare.
Hans kollegor har däremot en mer balanserad inställning till uppdraget. De dricker öl, tittar på fotboll och håller sig någorlunda till sin yrkesroll.
Men John går längre än de andra. Han upptäcker att han gillar makten, adrenalinet och respekten som våldet ger honom. Han går in i en främmande miljö för att studera den och upptäcker att den erbjuder något han själv vill ha.
Det är det som gör ID starkare än en vanlig film om fotbollshuliganer. Den handlar inte bara om slagsmål. Den handlar om hur lätt det är att bli förälskad i den version av sig själv som andra människor belönar.
John tror att han kontrollerar sin täckmantel. Men täckmanteln börjar kontrollera honom.
Och plötsligt är den verkliga frågan inte om han kan ta sig tillbaka till sitt gamla liv.
Det är om han ens vill.
