Sverige har alltid haft ett märkligt förhållande till våld. Vi kan acceptera att folk blir rånade på pensionen, men när någon skjuter tillbaka på film måste Statens biografbyrå ingripa.
Thriller – en grym film från 1973, med Christina Lindberg, blev så kontroversiell att den totalförbjöds i Sverige. En film så brutal att den svenska censuren drog gränsen.
Filmen handlar om Madeleine, en stum kvinna som utsätts för fruktansvärda övergrepp och bestämmer sig för att hämnas. Hon tränar karate, lär sig skjuta och blir en enkvinnasarmé.
Det är i princip John Wick, fast innan John Wick ens hade råd med en hund.
Och långt senare inspirerade filmen Quentin Tarantinos Kill Bill. Tarantino såg alltså svensk exploitationfilm och tänkte: ”Det här är fantastiskt. Jag ska göra en Hollywoodversion med ännu mer blod, gula träningsoveraller och ett soundtrack som får folk att tro att de har bättre musiksmak än de har.”
Det är ändå något fint med att Sverige, detta land av mellanmjölk och konflikträdda bostadsrättsföreningar, har producerat en av världens mest ökända hämndfilmer.
Christina Lindberg var dessutom en av Sveriges största utvikningsmodeller och sexploitationstjärnor. Mellan 1970 och 1980 medverkade hon i 21 filmroller i Sverige, Tyskland och Japan.
Hon gick från att vara en av Sveriges mest uppmärksammade pinupstjärnor till att bli internationell kultikon.
Sedan kommer Quentin Tarantino, fyrtio år senare, och gör en miljardindustri av samma idé.
Det är svensk kulturpolitik i ett nötskal: vi censurerar hämnden hemma och låter Hollywood sälja den utomlands.
