Alone in the Dark från 1982. Regisserad av Jack Sholder, med Jack Palance, Donald Pleasence och Martin Landau.
Det låter som en skräckfilm, men också som en beskrivning av mitt sociala liv.
Det här är dessutom en film från 1982. En tid då man fortfarande kunde samla fem personer med allvarliga psykiatriska problem i samma byggnad och tänka: ”Det här är säkert helt under kontroll.”
Sedan har vi mörkret.
Förr var mörker verkligen mörker. När strömmen gick var du ensam med dina tankar, en ficklampa med dåliga batterier och ett vardagsrum som plötsligt såg ut som en brottsplats.
I dag tar folk fram mobilen. De kan livestreama sitt sammanbrott i 4K.
1982 fick du sitta där och lyssna på ett knäpp från köket och fundera på om det var huset som rörde sig eller om du hade blivit huvudpersonen i en film där sluttexterna skulle komma alldeles för tidigt.
Och det är där Alone in the Dark träffar något verkligt. Det är inte bara rädslan för galningar. Det är rädslan för att upptäcka att civilisationen är ungefär lika stabil som en billig bordslampa.
Vi låser dörren, installerar larm och köper smarta hemprodukter. Sedan går routern sönder och vi står i hallen som grottmänniskor med en Bluetooth-högtalare.
Det verkliga monstret i Alone in the Dark är ändå inte mörkret. Det är insikten att när allting går åt helvete finns det ingen kundtjänst att ringa.
Ingen app. Ingen chatbot. Ingen trevlig röst som säger att ditt ärende har registrerats.
Bara du, mörkret och Jack Palance i hallen.
