När USA fyllde 200 år, gav fotografen Cal Kowal ut Tee Shirts are Tacky. En bok som dokumenterade T-shirtens gyllene era. Från vulgära budskap till obegripliga tryck.
Det fina med boken är att T-shirten fungerar som en offentlig dagbok. Folk går omkring med sina åsikter, favoritfilmer och livskriser tryckta på kroppen.
Vissa har Star Wars. Andra har en bild på Farrah Fawcett. Någon har garanterat en varning om att inte provocera honom eftersom han är galen.
Det är som sociala medier, fast innan internet gjorde det möjligt att vara outhärdlig dygnet runt.
På 70-talet fick man åtminstone gå hem när man tröttnade på någons åsikter. Nu kan samma person skicka ett nyhetsbrev.
Och sedan kommer den verkligt amerikanska delen av historien: T-shirten blir en symbol för frihet, individualism och självuttryck.
De bästa bilderna visar inte bara plaggen. De visar människorna som bär dem. Ansiktena, kroppsspråket, den där märkliga blandningen av stolthet och osäkerhet.
T-shirten är bara halva berättelsen. Resten är människan som desperat försöker övertyga världen om att hon har en berättelse.
Vi gör ju samma sak i dag. Vi köper kläder för att signalera att vi inte bryr oss om kläder. Vi köper vintage för att visa att vi har historia. Vi köper bandtröjor för att visa att vi lyssnar på musik, helst musik som gör det socialt omöjligt att småprata.
Det är kanske T-shirtens verkliga storhet: den låter oss bära våra identiteter utanpå kroppen, så att ingen behöver anstränga sig för att lära känna oss.
