John Lennon och Yoko Ono i New York 1972. Vietnamkriget pågår, USA kokar av politiska konflikter och världen behöver förändras.
John och Yoko bestämmer sig för att hjälpa till genom en välgörenhetskonsert för barn med särskilda behov.
Det är ändå en ganska fascinerande kombination. John Lennon var en av världens största rockstjärnor, men ville också vara en politisk revolutionär. Yoko Ono var konstnär och avantgardist. Tillsammans ville de förändra världen, helst framför en kamera.
Det fina med dokumentären är att den inte bara handlar om konserten. Den skildrar också hur paret satt i sin lägenhet och tittade på amerikansk tv, med Vietnamkriget, Richard Nixon och reklamavbrott som en enda lång psykisk härdsmälta.
Samtidigt måste man älska sjuttiotalets aktivism. I dag lanserar en kändis en begränsad kollektion med en procents donation till en organisation vars namn står med fyra punkters text längst ned på hemsidan. John Lennon gick upp på scenen.
Nu har vi influencers som säger att de vill förändra världen medan de filmar sig själva när de dricker kaffe för 95 kronor. ”Vi måste hjälpa de utsatta.” Absolut. Men först måste vi hitta rätt vinkel på min nya tote bag.
Och så har vi Yoko Ono, som under årtionden reducerades till kvinnan som förstörde Beatles. Det är bekvämt att skylla ett bands upplösning på en kvinna.
Fyra män kan fatta tusen beslut, ha kreativa konflikter och vara trötta på varandra, men så kommer en kvinna in i rummet och plötsligt är hon historiens mest effektiva rivningsfirma.
Det säger en del om hur vi skriver musikhistoria. Om en man experimenterar är han ett geni. Om en kvinna experimenterar måste någon ringa fastighetsägaren.
Dokumentären ger Yoko mer utrymme som konstnär och aktivist, samtidigt som den visar ett komplicerat politiskt och personligt liv.
Sedan finns det en annan detalj jag gillar: de spelade in sina telefonsamtal eftersom John misstänkte att myndigheterna avlyssnade dem.
Tänk att vara så berömd att du inte längre kan ringa ett vanligt samtal. Jag tycker det är jobbigt när någon ringer utan att först skicka ett sms.
Det är också därför arkivmaterial kan vara så mycket mer intressant än ännu en dokumentär med en kändis som sitter i ett mörkt rum och säger att huvudpersonen var ”en väldigt komplex människa”.
I One to One: John & Yoko får vi i stället gamla telefonsamtal, hemmavideor, tv-klipp och restaurerat konsertmaterial.
Historien känns mindre som en staty och mer som ett liv som pågår, med alla sina motsägelser, sin fåfänga och sina försök att göra något meningsfullt.
Och det är kanske den stora poängen: John Lennon kunde vara naiv, provocerande, politiskt förvirrad och samtidigt en människa som såg ett fruktansvärt problem och ville hjälpa till.
Vi behöver inte göra helgon av våra idoler. Det räcker att de ibland gör något som är värt att minnas.
Själv försöker jag fortfarande förändra världen från sängen. Det går sådär. Men jag har åtminstone börjat dokumentera processen.
En dag kanske någon hittar mina gamla dagböcker, mobilfilmer, restaurerar dem i 4K och gör en två timmar lång dokumentär.
Och den handlar om en man som ville förändra världen, men som först behövde acceptera att älska sig själv.
