New York, februari 1984. Nina Hagen sitter i ett kabel-tv-program och pratar om punk, religion, döden, återfödelse och personlig frihet.
Nina Hagen var inte som dagens artister, som säger att de är spirituella för att de har köpt en kristall och slutat dricka komjölk. Nina kunde gå från Gud till nattlivet på tre sekunder.
Programmet Videowave var amerikansk kabel-tv på den tiden när kabel-tv fortfarande betydde att någon galning hade fått tillgång till en kamera och ett par timmar sändningstid.
De intervjuade Lydia Lunch, Nick Cave, Richard Hell och Lene Lovich. Sedan kommer Nina.
Hon pratar om Gud, döden och återfödelsen med en uppriktighet som är nästan provocerande.
Nina Hagen kunde däremot diskutera evigheten inför en kamera utan att verka det minsta intresserad av att bli omtyckt.
Det är punkens verkliga lyx: att inte behöva vara begriplig för alla.
Nina Hagen kunde vara punkare, skådespelare, religiöst sökande och fullständigt teatralisk på samma gång.
Hon behövde inte välja en nisch. Hon var nischen. Det mest intressanta är ändå att Nina verkar mena allvar. Bakom teatraliteten finns en genuin nyfikenhet på livet och vad som händer när det tar slut.
Hon använder inte andligheten som en accessoar. Hon verkar faktiskt försöka förstå någonting.
Vi lever i en värld där allt måste vara ironiskt, även ironin. Folk är rädda för att tro på någonting eftersom de kan bli uthängda på internet om det visar sig vara fel.
Tänk att behöva dö med en halvfärdig identitet och ett Instagramkonto som fortfarande kräver innehåll.
Nina Hagen hade åtminstone modet att vara besvärlig på riktigt.
Och kanske är det därför den här intervjun från 1984 fortfarande känns levande.
Den påminner om en tid då undergroundkulturen faktiskt låg under jorden. Du fick experimentera själv. Ibland blev det konst. Ibland blev det katastrof. Ofta var det samma sak.
