Vet ni vad jag älskar med gamla fotoböcker? Att någon kan fotografera ett fullständigt kaos i New York 1956, kalla det Life Is Good & Good for You in New York och sälja det för 30 000 kronor år 2026.
William Klein fotograferade New York som om han hatade staden, men älskade människorna tillräckligt mycket för att gå rakt in i deras personliga sfär. Folk trycker sig mot objektivet, grimaserar, dansar och låtsas skjuta varandra.
Och det är just det som gör bilderna så jävla bra. Ingen står där och tänker på sin personliga image. Ingen undrar om de har sin bästa sida mot kameran. Det är New York innan hela mänskligheten började bete sig som sin egen pressavdelning.
I dag går folk runt med mobilen framför ansiktet och dokumenterar sin lunch som om FN ska använda materialet i en utredning.
1956 kunde William Klein fotografera en främling som pekade en låtsaspistol mot kameran. I dag måste man först få ett skriftligt samtycke, kontrollera ljuset och fråga om personen vill bli taggad.
Klein fångade en stad som han själv beskrev som världens huvudstad för ångest. Det är ändå en ganska ärlig turistbroschyr. Inga pastellfärgade solnedgångar, inga lyckliga par med varsin take away-kaffe. Bara människor som ser ut att ha förlorat ett slagsmål mot själva existensen.
Jag känner igen mig. Jag behöver inte ens åka till New York. Jag kan få samma känsla av att öppna internet.
Robert Capa hade ett berömt råd till fotografer: om bilderna inte är tillräckligt bra är du inte tillräckligt nära motivet.
Klein tog det bokstavligt. Han gick så nära folk att man misstänker att vissa av porträtten egentligen är dokumentation av ett gränsöverskridande.
Men det märkligaste är att boken från 1956 fortfarande känns mer modern än det mesta som produceras i dag. Klein blandade sitt amerikanska öga med sitt europeiska öga, enligt sin egen beskrivning. Han såg New York både som en insider och som en främling.
Det är kanske det som krävs för att skapa stor konst: att vara tillräckligt nära för att känna stanken, men tillräckligt långt bort för att förstå vad den betyder.
Eller så räcker det att vara lite galen, ha en kamera och fullständigt strunta i om folk tycker att du är obehaglig.
Det är därför William Klein fortfarande är relevant. Han fotograferade människor innan de började regissera sig själva.
Och nu sitter vi här, nästan sjuttio år senare, och betalar 30 000 kronor för att få titta på människor som inte visste att de skulle bli konst. First edition.
