NASA finansierade ett experiment 1965 för att ta reda på om människor kunde lära delfiner att prata engelska.
För det är tydligen så man förbereder sig på kontakt med utomjordingar. Man börjar med en sexårig delfin och hoppas att han ska lära sig säga ”hello”.
Neuroforskaren John Lilly fick för sig att om man bara utsatte en delfin för tillräckligt mycket engelska skulle den lära sig språket, ungefär som ett barn.
Så han byggde om ett hus på Amerikanska Jungfruöarna. Två fot vatten på golvet. Alltid blött. Överallt.
In flyttade Margaret Howe, 23 år, och Peter, en sexårig delfin. De skulle leva tillsammans, umgås och kommunicera. Ett vetenskapligt samarbete mellan två arter.
Margaret undervisade Peter i ord som ”hello”, ”ball” och siffror. Hon försökte få honom att imitera engelska ljud och ignorerade hans naturliga delfinläten.
Efter ungefär en månad började Peter göra ljud ovanför vattenytan. Han försökte bland annat efterlikna ljudet M, som i Margaret.
NASA måste ha varit lyriska. ”Vi har ett genombrott! Delfinen försöker uttala människans namn!”
Samtidigt sitter Margaret i ett genomblött hus och försöker förstå vad en delfin menar med sitt liv.
Jag har själv ägnat alldeles för mycket tid åt projekt som känns lovande i början och gradvis förvandlas till ett existentiellt våtutrymme.
Men jag har åtminstone aldrig behövt dammsuga upp en delfins avföring för att få mitt arbete att fungera.
Det behövdes nämligen ett särskilt vakuumsystem för att hantera Peters avfall. Det är då man börjar undra var NASA:s budget egentligen tog vägen.
Och så kom det stora problemet. Peter var inte bara en elev. Han var en sexårig delfin med drifter, hormoner och ungefär samma förmåga till självkontroll som en mänsklig tonåring som just upptäckt energidryck.
Experimentet fick komplikationer som inte direkt stod i läroboken om interstellär kommunikation.
John Lilly ville undersöka hur vi skulle kommunicera med utomjordiska civilisationer.
Och det märkligaste är att experimentet faktiskt väcker en seriös fråga: Om vi vill förstå en annan intelligens, måste vi då lära den att bli mer lik oss, eller måste vi lära oss att förstå den på dess egna villkor?
Men det är kanske en fråga för nästa forskningsanslag.
