A BATHING APE har varit en institution inom japanskt streetmode sedan 1993. BAPE CAMO, Harajuku, exklusiva släpp.
Nu har de varit huvudsponsor för SAPPORO OPEN THE STREET 2026, en snowboardtävling mitt i centrala Sapporo.
Snowboardåkare flyger genom luften, publiken jublar, musiken dunkar. Och någonstans står en marknadschef och tänker: Kan vi få logotypen lite närmare landningen?
Det är fantastiskt hur streetkulturen alltid ska vara autentisk, men aldrig utan en sponsorbudget.
BAPE har ju kamouflagemönster som signatur. Ett mönster som ursprungligen ska göra dig svår att upptäcka. Nu använder man det för att synas så mycket som möjligt.
Sedan har vi James Lavelle, musikern och mannen bakom UNKLE, som också rört sig mellan musik, konst, mode och samlarkultur.
Och det är precis där jag tycker att streetkulturen blir intressant. Gränsen mellan genuint intresse och konsumtion har blivit så suddig att ingen längre vet om de gillar snowboardåkning eller bara gillar jackan som snowboardåkaren har på sig.
Jag kan förstå fascinationen. Det finns något fint i att spara på saker som betyder något, att bygga ett personligt arkiv av skivor, bilder, filmer och prylar.
Men skillnaden mellan ett personligt arkiv och en lyxig produktkatalog är att det ena handlar om vad du älskar och det andra om vad du kan fakturera.
Odds and Ends låter åtminstone som en samling med en personlig blick. Mode, snowboard, musik och kultur kopplas samman under en helg i Sapporo.
Det låter som en fantastisk idé. Fyra subkulturer i samma rum, alla med sina egna regler, sin egen historia och sin egen estetik.
BAPE säljer kamouflage. James Lavelle arkiverar sina favoritföremål. Snowboardåkare kastar sig utför räcken mitt i en japansk stad.
Och jag sitter hemma och tänker att den mest radikala handlingen inom streetkulturen kanske numera är att faktiskt använda det man köper.
Att köpa en jacka och ha den tills den går sönder. Att köpa en skiva och lyssna på den.. Att älska något utan att behöva dokumentera det, paketera det eller sälja det vidare.
