Cole Flynn Quirkes fotodagbok Even a Maniac Can Learn to Drive. Bara titeln låter som en körskolefilm producerad av någon som förlorat körkortet, vårdnaden och kontakten med sin familj.
Svartvita fotografier av ungdom, vänskap, intimitet och kaos. Alltså ungefär det som händer när ett gäng människor får tillgång till alkohol, en kamera och absolut ingen vuxen tillsyn.
Men det finns något fint i det här. Att fotografera människor innan de hunnit lära sig hur de ska posera för omvärlden. Innan alla upptäckt sitt bästa ljus, sin bästa sida och hur man får 400 likes genom att se ut som om man inte bryr sig om 400 likes.
Jag har själv alltid varit fascinerad av gamla fotografier och arkivmaterial. Gamla TV-klipp, bortglömda ansikten, människor som inte visste att någon skulle sitta flera decennier senare och analysera deras frisyrer.
Det finns en ärlighet där som är svår att återskapa. Och kanske är det just därför Cole Flynn Quirkes bilder fungerar. De försöker inte sälja in ungdom som en livsstil. De visar den som den faktiskt är: vacker, pinsam, våldsam, öm och fullständigt obegriplig.
Even a Maniac Can Learn to Drive. Det är ändå en hoppfull titel. Särskilt i en tid när människor som inte kan parkera en elsparkcykel får ansvaret för globala företag.
Slutsats: Ungdomen är inte vacker för att den är perfekt. Den är vacker för att ingen riktigt vet vad fan de håller på med.
Och det är förmodligen den sista perioden i livet då det faktiskt är acceptabelt.
























