Det finns modekollektioner som handlar om att uttrycka sig själv. Och så finns det EGONLAB och SONGZIO, som tydligen har bestämt sig för att klä på en människa hela hans psykiska sammanbrott.
The Art of Dark Poetry.
Bara namnet låter som något en fransk poet skulle skriva på en servett innan han försvinner från en vernissage och aldrig betalar notan.
Konceptet kretsar kring en ensam poet i en liten parisisk vindskammare, ett så kallat chambre de bonne. Han brottas med sina inre demoner medan kläderna blir ett uttryck för hans fantasi och personliga konflikter.
Det är alltså haute couture för människor som inte har någon att ringa. Vi har kommit till en punkt där ensamhet inte längre är ett socialt problem. Det är ett stylingkoncept.
Och den här poeten sitter alltså ensam i Paris och skriver om livets meningslöshet. Jag känner igen situationen. Skillnaden är att när jag sitter ensam hemma och stirrar in i väggen kallar omgivningen det för isolering.
När en fransk poet gör samma sak heter det The Art of Dark Poetry och får en internationell modekampanj.
Kollektionen hämtar inspiration från historiska franska militäruniformer. Officersrockar förlängs, kavallerijackor får nya proportioner, axlarna breddas och midjorna dras åt.
Det finns också något väldigt roligt med att kalla det en uniform för kreativa människor som vägrar ge upp sina instinkter trots osäkerhet och vardagens krav.
Det är ju exakt vad alla kreativa människor säger när de inte har fått något betalt. ”Jag följer mina instinkter.”
Nej, du har tre obetalda fakturor och en deadline på torsdag.
I slutändan är det här inte kläder för människor som har besegrat sina inre demoner. Det är kläder för människor som har gett dem ett eget rum, en personlig stylist och en jävligt dyr uniform.
