Ryan McGinley har curerat en fotoutställning med över 30 fotografer som alla tagit bilder på Alana Jessica Martin. Trettio fotografer. På en person. Det är inte en fotoutställning. Det är ett kommunalt arbetsmarknadsprojekt för människor som vägrar skaffa ett riktigt jobb.
All About Alana handlar om den moderna musan, den där mytomspunna it-tjejen som aldrig bär fel kläder och alltid påverkar andra utan att själv bli påverkad.
New York har haft sina it-tjejer i generationer. Grace Jones, Jenny Shimizu, Chloë Sevigny. Kvinnor som kunde bära vad som helst och ändå se ut som om kläderna var skyldiga dem pengar. Nu är det 2026 och Alana har tagit över. Tydligen är det inte längre tillräckligt att vara cool. Nu måste man vara så cool att 30 fotografer behöver dokumentera det, annars har det aldrig hänt.
Utställningen innehåller selfies, polaroider, fotobåsremsor och svartvita porträtt. Alltså exakt samma material som finns i min gamla skokartong, fast mina bilder har inte fått en egen vernissage.
Och här kommer den verkliga frågan: Vad är egentligen en musa år 2026? Förr inspirerade musan konstnären att skapa ett mästerverk. Nu inspirerar hon 30 fotografer att skapa innehåll som kan användas för att marknadsföra en utställning om hur inspirerande hon är.
Det är en evighetsmaskin av självbekräftelse. Nästa steg är väl en utställning med 30 kritiker som recenserar utställningen, följd av en dokumentär om kritikerna som recenserar utställningen. Jag kan redan se pressmeddelandet: En djupdykning i betraktandets villkor.
Jag ställde tre frågor till Downtowns nya musa om överlevnad, sista drinken på Le Bain och ögonblicket då Ryan McGinley tapetserade en hel vägg med hennes krossade hjärta.
1. Om du blev strandsatt på en öde ö och bara fick ta med dig en drog – vad tar du? – En lång, tortyrdrabbad Skorpion-man, med en tagg i sidan och kärlek i händerna.
2. Om världen går under ikväll på Le Bain – vad är din sista drink, sista låt och sista dåliga idé? – Som bottle girl på Le Bain drömde jag ofta om att världen brann runt oss medan vi dansade i nattklubben i skyn. Min sista drink blir två: en dubbel Grey Goose & soda med en White Label yerba maté. Sista låten är enkel: min debutsingel ”just another man without me (:”, producerad av SOLRWAVE. Och min sista dåliga idé? Att hitta någon att ta ett sista nakenbad med i poolen.
3. Vad är det mest skruvade eller vackraste med att vara Downtown NYC:s nya musa just nu? – Det mest skruvade, och vackraste, hände under en fotografering med Simone Niamani Thompson. Mellan tagningarna blev jag dumpad via SMS. Jag stängde av telefonen, gick tillbaka framför kameran och kämpade för att dölja min sorg. Efter en bild frågade makeupartisten Mical Klip vad som var fel. Jag bröt ihop, och vi tog en ciggpaus på Ryan McGinley Studios brandtrappa. Teamets stöd i det ögonblicket etsade sig fast i min själ. Bilden, där jag försökte vara stark, fångade den Pamela Anderson-vibe Simone ville ha, men en enda tår avslöjade min hjärtesorg. Ryan McGinley förstorade sedan bilden till en hel vägg i utställningen.
All About Alana visas på Rectangle Room hos Primary Photographic i New York till den 15 november.
