My Chemical Romance har gått från plats 139 till förstaplatsen på Billboard 200. Tjugo år efter The Black Parade. Det tog alltså två decennier för världens mest dramatiska begravningsorkester att äntligen vinna.
Och det är ändå ganska vackert. Vi trodde att emo var dött. Men det visade sig bara vara i medelåldern, med bolån, ryggproblem och ett Spotify Family-abonnemang.
Det mest imponerande är försäljningen av fysiska exemplar. 68 000 enheter kom från ren albumförsäljning. Vinylförsäljningen ökade med över 2 000 procent. Bandet släppte dessutom över 20 olika fysiska varianter.
TJUGO VARIANTER!
Det är inte längre ett album. Det är en känslomässig prenumerationstjänst.
Du kan köpa svart vinyl, färgad vinyl, signerad vinyl, CD, kassett och säkert någon limiterad utgåva där Gerard Way har gråtit på omslaget.
Emo-generationen som en gång protesterade mot konsumtionssamhället sitter nu och köper samma skiva 20 gånger för att få exakt rätt nyans av svart.
Och jag älskar ironin i att The Black Parade når förstaplatsen tack vare en jubileumsutgåva. Ett album om döden som har fått ett mer framgångsrikt liv efter döden än de flesta människor.
Albumet debuterade på andraplatsen 2006. Sedan fick det vänta i tjugo år på förstaplatsen.
Tjugo år!
Det är längre tid än vissa äktenskap, längre än de flesta influencers karriärer och ungefär lika länge som det tar för H&M att förstå att en trend är över.
My Chemical Romance har nu rekordet för längst väntan från albumsläpp till förstaplats. De har alltså lyckats göra försenad framgång till en egen genre.
Och hoppet från 139 till 1 är dessutom det största sedan Taylor Swift klättrade från 157 till förstaplatsen med signerade skivor.
Taylor Swift och My Chemical Romance. Två olika sorters masspsykos, men med samma affärsmodell: ge fansen en anledning att köpa något de redan äger.
Det finns något nästan rörande i att just The Black Parade gör det här. Ett album som kom ut 2006, när emo var en hel livsstil.
Svart hår över ena ögat. Tajta jeans. Converse. Kajal. MSN-statusar med textrader som fick ens föräldrar att överväga familjeterapi.
Man skrev ”leave me alone” på sin profil och blev sedan rasande när ingen skrev.
I dag har samma människor förmodligen LinkedIn-profiler, pensionssparande och en liten samling originalpressningar som de försvarar som om det vore familjejuveler.
Och Billboard-listan ser nästan ut som en ålderskris i gruppformat. Olivia Rodrigo, Morgan Wallen, Ella Langley, Noah Kahan och Taylor Swift. Sedan kommer My Chemical Romance in från kyrkogården och tar över hela jävla ceremonin.
Det är dessutom en ganska fin påminnelse om hur märklig musikindustrin har blivit. Streaming står för 10 000 enheter, medan den fysiska försäljningen står för 68 000.
Vi har alltså byggt framtidens musikindustri kring digital tillgång, men för att verkligen lyckas måste man sälja plastskivor till människor som redan har musiken i fickan.
Det är som att Spotify skulle börja sälja kassettband med QR-koder till sina spellistor.
Men det finns en större poäng här.
2006 var emo något som vuxenvärlden skrattade åt. Nu är det nostalgi, kulturarv och en kommersiell guldgruva. Samma människor som en gång kallade emo för en fas köper förmodligen biljetter till återföreningsturnéer och säger att de alltid älskat bandet.
Det är så subkulturer dör. Först blir de hånade. Sedan blir de trendiga. Sedan får de en jubileumsutgåva i 24 olika färger på Urban Outfitters.
Och till slut står någon på ett möte och säger:
”Vi behöver göra emo mer premium.”
Nej. Vi behöver inte göra emo mer premium. Vi behöver göra samhället lite mindre jävla outhärdligt.
Men den verkliga slutpoängen är ändå att My Chemical Romance behövde tjugo år för att nå förstaplatsen.
Det tog dem två decennier att bli nummer ett.
Och under hela den tiden har vi andra försökt bli lyckliga.
De lyckades först.
