Jag älskar att det finns en musikgenre som heter dungeon synth. Black metal-folket tröttnade uppenbarligen på att skrika åt Gud och bestämde sig i stället för att flytta in i en fuktig källare i Midgård.
Det är elektronisk musik inspirerad av medeltida fantasy, fängelsehålor och uråldriga kryptor. Kort sagt: musik för människor som tycker att vanlig existentialistisk ångest blir snäppet bättre om man lägger på lite tvärflöjt och ljudet av en läckande grav.
Genren har sina rötter i norsk black metal, vilket känns som en helt naturlig utveckling. Först vill man spela så hårt och ilskt att kyrkor brinner. Sedan upptäcker man syntar och tänker: ”Vet ni vad? Jag vill inte bränna kyrkan längre. Jag vill spela in ett soundtrack till när någon går vilse i sakristian.”
När Mortiis lämnade Emperor för att göra medeltida syntmusik var det ungefär som att hoppa av ett death metal-band för att öppna en boutique som säljer handgjorda stearinljus och förbannelser. Man går från att vilja låta som helvetet till att vilja låta som väntrummet till helvetet.
Det är en smått fantastisk karriärväxling. Andra människor byter bransch för att få bättre arbetstider eller friskvårdsbidrag – här lämnar man black metal för att bli en solitärt arbetande trollkarl med en Casio-synt i ett rum utan fönster.
Det bästa är ändå produktionskvaliteten. Dungeon synth ska gärna låta som om inspelningen grävts upp ur en grav under ett nedlagt köpcentrum. Det ska spraka, vina och brusa. Man spelar in sin synt genom en trasig kassettbandspelare, låter dammsugaren gå i bakgrunden och myser: ”Nu börjar vi närma oss den antika kryptan.”
Och omslagen! Slott, dimma, ruiner, svarta skogar och romantiska målningar där en ensam vandrare står framför ett berg som ser ut att ha svåra personlighetsstörningar. Bara en ruin och en titel i stil med The Forgotten Kingdom of Eternal Sorrow.
Det är också fascinerande att Bandcamp har blivit genrens andliga hemort. Bandcamp är den enda platsen på internet där någon kan släppa ett album med 19 låtar om en förlorad dvärgstad, sälja exakt 37 exemplar och ändå besitta en mer sammanhållen konstnärlig vision än hela den moderna musikindustrin tillsammans.
Där finns ingen utstuderad strategi för att gå viral. Ingen marknadsavdelning. Ingen artist som helt plötsligt lanserar en vegansk hudvårdsserie mellan två singelsläpp. Bara en människa, en synt och ett desperat behov av att försvinna från samhället.
Jag kan helt och hållet förstå lockelsen. I en värld där allt ska gå i 180 knop, där varje artist förväntas bygga sitt personliga varumärke och varje människa ska livsoptimera sig till döds, finns det något enormt befriande med musik som bara går runt i en mörk korridor i tjugo minuter. Ingen refräng. Ingen produktplacering. Ingen influencer som mässar om att framgång handlar om att gå upp klockan fem på morgonen.
Dungeon synth är musik för människor som inte vill ha en bättre version av sig själva. De vill bara ha en sämre version av världen – gärna insvept i mer dimma.
Självklart har genren också muterat. Tack vare inflytandet från BSoD (black metal-undergroundens legendariska kändis från Saarland) har scener som ”kellersynth” och ”tänzelcore” fötts – vilket låter som hittepå-ord, men som tyvärr är stenhård verklighet.
Tänk dig dungeon synth, fast på koffein, gabber-beats och en akut existentiell kris. Drakar? Magi? Nej. Nu pratar vi snarare neonskyltar, en BPM över 200 och den krypande känslan av att någon har glömt att sova sedan 2019.
Och så har vi nått fram till honom: Warlock Corpse. Den ukrainska och postsovjetiska dungeon synth-scenens mest mystiska ansikte.
Han är den perfekta skärningspunkten: inte lika dammig som originalpuristerna, men inte heller lika kaotisk som de unga tänzelcore-krigarna. En digital trollkarl med knivskarp koll på både estetik och… ja, export av Bandcamp-länkar.
Musiken? Klassisk mörk fantasy, men med tillräckligt mycket egenheten och tidsenliga twistar för att hålla dig fastnålad – ungefär som när någon försöker hålla ett djupt seriöst anförande samtidigt som de vägrar ta av sig sin spetsiga trollkarlshatt.
Vilket, om vi ska vara helt ärliga, är exakt vad dungeon synth handlar om. Och kanske är det precis därför det fungerar. För någonstans mellan plastsyntar, dimhöljda skogar och en total avsaknad av självdistans finns något märkligt… genuint. Eller så handlar det bara om en extremt dedikerad nördighet.
Vilket, i den här genren, är exakt samma sak.
Intervjun ingen bad om, men som hela världen bevisligen behövde. Vi tog ett snack med Warlock Corpse!
Hur skulle du beskriva din musik för vanliga dödliga? Vad ÄR egentligen dungeon synth – förutom något man rimligtvis borde låsa in i en fängelsehåla?
För mig handlar dungeon synth helt och hållet om atmosfär och estetik. Det är en fristad där jag kan kanalisera mitt humör genom melodier och ljudlandskap. Ljudbilden svänger vilt: från extremt mörk, primitiv lo-fi till episka, melodiska arrangemang, lite som soundtrack till en saga som ingen ännu har vågat skriva ner.
Jag älskar att experimentera och slänger gärna in främmande element som udda rytmer och genrebrytande inslag. Framför allt för att göra det lite mindre outhärdligt att lyssna på.
Hur skulle du beskriva din musik för vanliga dödliga? Vad ÄR egentligen dungeon synth – förutom något man rimligtvis borde låsa in i en fängelsehåla?
För mig handlar dungeon synth helt och hållet om atmosfär och estetik. Det är en fristad där jag kan kanalisera mitt humör genom melodier och ljudlandskap. Ljudbilden svänger vilt: från extremt mörk, primitiv lo-fi till episka, melodiska arrangemang – lite som soundtrack till en saga som ingen ännu har vågat skriva ner.
Jag älskar att experimentera och slänger gärna in främmande element som udda rytmer och genrebrytande inslag. Framför allt för att göra det lite mindre outhärdligt att lyssna på.
Förutom Warlock Corpse har du fingrarna i ett dussin andra projekt, som musikaliskt sett har ungefär lika mycket gemensamt som en pingvin och en gräsklippare. Vad lockade dig till just denna obskyra scen? Hittade du något här som saknades i dina övriga projekt, eller var det bara det ultimata sättet att snärja nördtjejer?
Man kan säga att min resa mot dungeon synth och black metal skedde gradvis. Jag har alltid dragits till musikens mörkare hörn, oavsett genre. Till slut började jag lyssna intensivt på dungeon synth, och steget därifrån till att skapa eget var ganska kort. Det var som att hitta hem – om ”hem” nu råkar vara en fuktig källare fullproppad med nött fantasylitteratur och vintage-syntar.
Mörka stämningar, filminspirerade mellanspel och medeltida estetik är stenhårda hörnstenar i genren. Varför fungerar den här kombinationen så oemotståndligt bra? Eller är alltihop bara en utstuderad konspiration för att sälja fler sammetskaftaner?
Mellanspelen och pauseringarna fungerar eftersom de bygger en portal till en annan verklighet. De gör skivan filmisk, narrativ och komplett.
I mina egna släpp vill jag dock krydda receptet lite extra: jag väver in skumma samplingsspår, klipp från bortglömda skräckfilmer och udda ljudeffekter. Den visuella bitten är minst lika viktig som själva ljudspåret. Rätta omslaget eller bilden hjälper lyssnaren att sjunka ännu djupare in i dimman. Eller som vi brukar säga i branschen: om musiken låter lite halvass, kan du alltid gömma dig bakom ett riktigt stämningsfullt spökslott.
Är du en obotlig utrustningspurist? Spelar du enbart in på analog hårdvara som är äldre än dina föräldrar, eller blandar du vilt som en beslutsångestfylld musiknörd?
Jag har en enorm svaghet för gamla instrument. Det finns en oslagbar magi i en 80-talssynt som luktar bränd elektronik och har knappar som hakar upp sig.
Men ärligt talat? Jag bryr mig inte nämnvärt om hur ett ljud uppstår. Idag kan du imitera nästan vad som helst digitalt med skrämmande precision. Jag spelar in det mesta på fysisk hårdvara, men drar mig inte för att kasta in digitala VST:er när det behövs. Det är slutresultatet som räknas, inte om jag såg ut som ett genialiskt original medan jag ratade fram det.
Ditt ljudbygge innehåller allt från tv-spelsnostalgi och filmsamplingar till östeuropeisk black metal, klubbiga EDM-vibbar och postpunk. Är du medveten om denna musikaliska schizofreni, eller bara råkade det bli så?
Jag konsumerar otroligt mycket olika musik och släpper helt enkelt ut det som faller sig naturligt i stunden. Det är sällan en genomtänkt strategi – jag skapar helt enkelt det jag själv vill höra på mina hörlurar. Min musikaliska ADHD är utan tvekan både min största tillgång och min största svaghet.
Intressant nog fungerar de rena black metal-partierna i dina verk nästan som ”mellanspel” – vilket vänder upp och ned på den traditionella black metal-strukturen. Vad hindrar dig från att gå full kvlt och bara köra black metal hela vägen? Rädsla för att råka bli folkkär?
Det var faktiskt en ren slump från början! När jag spelade in min debutplatta var alla spår tänkta att vara helt instrumentala. I sista sekunden fick jag för mig att lägga på vrålsång på två av låtarna, och plötsligt lyfte hela albumet.
Sedan dess har det blivit lite av mitt signum. Men framför allt handlar det om att jag blir uttråkad av att upprepa mig. Om jag tvingades göra fem helt identiska skivor skulle jag tröttna betydligt snabbare än mina tre lojala fans.
Hur mår magen när du ser tonåringar på TikTok ”kidnappa” dungeon synth och göra trender av det? Känner du dig som den ultimata hipstern vars hemliga favoritband plötsligt spelas på gymmet?
Om jag ska vara helt ärlig så hänger jag inte tillräckligt mycket på sociala medier för att bli upprörd – jag är alldeles för upptagen med att gräva efter dammiga kassettband på loppisar. Men visst märker jag att scenen har växt enormt. Fler känner till namnet och fler sätter sig vid tangentborden. Om femton år kommer vi helt säkert att käka köttbullar till dungeon synth på IKEA.
Förutom dig själv och Siege Golem – finns det några andra ukrainska eller postsovjetiska dungeon synth-akter som är värda att lyfta fram? Eller är ni de enda två som vågar erkänna er hobby offentligt?
Helt ärligt står det helt still i huvudet där. Det kanske finns fler, men inga jag har koll på. Antingen är vi en extremt exklusiv liten klubb, eller så behöver jag helt enkelt komma ut och träffa folk lite oftare.
Trots att scenen kryllar av nya europeiska aktörer är infrastruktur och skivbolag fortfarande starkt centrerade kring USA. Tycker du att det borde byggas mer på hemmaplan, eller är det skönare att hålla mystiken på tryggt avstånd över Atlanten?
Det beror nog helt enkelt på att USA fortfarande har en större publik och en mer etablerad infrastruktur för den här typen av nischad musik. Det kommer säkert fler stora europeiska etiketter vad det lider. Men i slutändan spelar geografi ganska liten roll – det är ju musiken som räknas. Och tack vare internet kan jag glatt sprida min mystik globalt utan att ens behöva lämna källaren.
Hur fungerar den här typen av musik i ett levande rum? Spelar du ofta live, eller finns det en risk att trollkarlsglansen falnar när folk ser att du faktiskt är en helt vanlig människa?
Respons från publiken är bland det bästa som finns! När jag kör de mer svävande, instrumentala delarna står folk i ett nästan meditativt tillstånd och insuper stämningen. När de mer rytmiska spåren och sången går igång blir det fullt ös och dans. Ingen verkar bli uttråkad – eller så är de helt enkelt för artiga för att gå därifrån.
Det blir en hel del spelningar, men jag vill ha mer. Under 2026 ligger mitt absoluta huvudfokus på liveframträdanden. Trollkarlskappan är redan måttbeställd.
Slutligen: vad vill du skicka för hälsning till dina svenska läsare och lyssnare innan vi släpper ut dig i mörkret igen?
Fortsätt stötta, köpa och värna om oberoende undergroundmusik! Det är en av de få saker i världen som genuint förenar människor oavsett gränser, språk och kultur. Det är en enorm ära att få dela min musik med er i Sverige, och jag ska göra mitt yttersta för att inte besvika er.
