Barbara Kruger har förstått något som resten av konstvärlden fortfarande försöker fakturera som en upptäckt: vi är fullständigt manipulerade av bilder.
Hon tar reklamspråk, stora bokstäver, svartvita fotografier och röda textfält och använder dem för att avslöja hur makten fungerar. Hennes konst säger ungefär: tänk själv! Vilket är ett ganska provocerande budskap i en värld där människor behöver en influencer för att välja tandkräm.
Kruger kommer från tidskriftsdesignen. Hon vet hur man fångar en blick. Hon vet att människor inte läser längre än tre sekunder om det inte står REA, SKANDAL eller KÄNDISENS HEMLIGA KROPPSPROBLEM.
Och så kommer hon med sina röda rutor och säger: ”We will no longer be seen and not heard.” Det är egentligen en ganska fantastisk formulering. Kvinnor har i århundraden fått höra att de ska vara tysta och behagliga. Nu har de åtminstone fått en grafisk profil.
Och hennes kritik av konstvärlden är ännu roligare. I verket Untitled (You Invest in the Divinity of the Masterpiece) ifrågasätter hon hela föreställningen om det upphöjda konstverket. Konstvärlden älskar ju att prata om konst som något gudomligt. Sedan står det en vakt bredvid och ser till att ingen kommer närmare än två meter.
Man får inte röra verket. Man får inte fotografera med blixt. Man får absolut inte ha egna åsikter om det innan någon med svart polotröja har förklarat vad man egentligen känner. Det är inte ett museum längre. Det är en kyrka för människor som inte tror på Gud men gärna betalar 900 kronor för en katalog.
Och det intressanta är att Kruger använder exakt samma visuella språk som hon kritiserar. Hon lånar reklamens estetik för att avslöja reklamens makt. Det är ungefär som att bekämpa kapitalismen genom att sälja en T-shirt.
Vilket leder oss till det verkligt absurda: hennes stil har kommersialiserats.
Plötsligt dyker hennes typografi upp på kläder, väskor och diverse konsumtionsprodukter. Det visuella uttrycket blir en del av samma maskineri som det en gång försökte avslöja. Tänk dig att göra ett konstverk om konsumtionssamhällets förödande makt och sedan se det tryckt på en tygkasse för 1 800 kronor.
Du går runt med en kritik av kapitalismen som du köpt på kredit. Det är nästan performancekonst i sig.
Och det är här Barbara Kruger blir riktigt intressant. För frågan är inte längre bara vem som äger bilden. Frågan är vem som äger betydelsen.
Kan ett budskap fortfarande vara radikalt när det blivit en kommersiell estetik? Kan man kritisera makten och samtidigt bli en del av den?
Jag tänker på sociala medier. Vi sitter och scrollar genom reklam, politiska budskap, krig, modekampanjer och människor som filmar sina frukostar som om de vore FN-resolutioner.
Alla vill påverka oss. Alla vill sälja oss något. Till och med människor som säger att de inte säljer något har en rabattkod i sin biografi.
Barbara Kruger har egentligen redan sammanfattat hela internet. YOU ARE NOT THE CUSTOMER. YOU ARE THE PRODUCT.
Och den mest tragiska delen? Vi har accepterat det. Vi betalar för att bli övervakade, producerar gratis innehåll åt miljardföretag och kallar det personlig utveckling. Vi har gått från att vara individer till att vara målgrupper med dålig självkänsla.
Barbara Kruger försöker få oss att ifrågasätta bildspråket. Instagram försöker få oss att köpa en ny ansiktskräm. Och hittills verkar ansiktskrämen vinna.
Slutpoängen: Barbara Kruger gjorde konst av reklam för att avslöja hur vi manipuleras. Trettio år senare har reklambranschen tagit hennes estetik, gjort den till en trend och sålt tillbaka den till oss. Det är inte längre konst som imiterar reklam. Det är reklam som imiterar kritik av reklam.
Kapitalismen har alltså lärt sig att sälja även sin egen avrättning.
