En konsthistoriker går in i ett galleri i Paris och hittar en Caravaggio som varit försvunnen i nästan 200 år.
Tavlan heter Young Man with a Carafe of Roses. En ung man står lutad mot ett bord med frukt, kronärtskockor och en glaskaraff med rosor.
Tavlan har varit borta sedan 1800-talet. Nästan tvåhundra år! Den låg i en fransk familjs ägo och såldes på auktion 1909 som ett verk av en anonym italiensk målare.
Anonym italiensk målare. Det är en ganska brutal recension. Tänk dig att vara Caravaggio. Du målar ett mästerverk, revolutionerar barockkonsten, förändrar ljusets betydelse i måleriet och tvåhundra år senare säljs ditt arbete som något en italiensk farbror gjort på fritiden.
Det är som att hitta en gammal Bowie-demotape på loppis och prissätta den som en inspelning från en karaokeanläggning i Sundbyberg.
Men det är också något väldigt Caravaggio över historien. Mannen var ju inte direkt någon harmonisk person. Han var inblandad i våldsamheter, bråk och mord.
Och så har vi själva målningen. Den innehåller en glaskaraff där man kan se reflektionen av ett fönster och ytterligare en ung man. Möjligen Caravaggio själv.
Konstnären har lämnat en liten selfie i glaset, 400 år innan Instagram. Skillnaden är att Caravaggio faktiskt kunde fotografera sig själv genom att måla en optisk reflektion.
I dag behöver en influencer 14 personer, en ringlampa och en fotograf för att visa att hon varit på ett hotell i Milano.
Caravaggio hade dessutom en betydligt mer komplicerad relation till ljussättning. Han använde chiaroscuro, det dramatiska samspelet mellan ljus och mörker.
Konsthistorikern Terzaghi menar att kvaliteten är det starkaste beviset för att tavlan är äkta. Ansiktet, det vita tyget, ljuset genom vattnet och blommorna.
Men självklart är konsthistorikerna fortfarande inte överens. Det finns fyra gamla kopior av kompositionen, och nu ska experter bedöma om den här verkligen är originalet.
Och nu har ytterligare en italiensk konsthistoriker, Gianni Papi, presenterat ännu en möjlig Caravaggio. En ung mansporträtt som tidigare såldes som ett verk från den toskanska 1500-talsskolan.
Två möjliga Caravaggio-upptäckter på några dagar.
Det är nästan som om konstvärlden har fått en ny hobby: att hitta gamla saker och höja priset med några hundra miljoner.
Men jag tycker ändå att det finns något vackert i hela historien. En tavla som människor gått förbi i generationer. Något som varit felklassificerat, undangömt och bortglömt. Och plötsligt tittar någon ordentligt.
Det är faktiskt en ganska bra beskrivning av hela konsthistorien. Och kanske även av livet.
För ibland är det inte världen som saknar mästerverk. Det är världen som har usel blick.
