Larry Clark gjorde filmen Kids 1995. En film om tonåringar i New York som knarkar, har sex, driver omkring och fattar ungefär lika många genomtänkta beslut som en berusad tvättbjörn.
Det fascinerande är att Harmony Korine bara var 19 år när han skrev manuset. Nitton! Vid den åldern hade jag fullt upp med att försöka se äldre ut på Systembolaget.
Korine skrev ett manus som skulle skaka om hela den amerikanska independentfilmen. Och Larry Clark var inte direkt ute efter att göra en mysig ungdomsfilm. Han ville dokumentera en verklighet som vuxenvärlden helst ville låtsas inte existerade.
Det mest obehagliga med Kids är hur vardagligt allting framställs. Ingen stor dramatisk musik som berättar när vi ska bli upprörda. Ingen pedagogisk vuxen som kliver in och förklarar livets konsekvenser. Bara ungdomar som driver runt och behandlar sina kroppar som om de vore hyrbilar.
Chloë Sevigny, Leo Fitzpatrick och Rosario Dawson medverkade. Sevigny fick en av sina mest uppmärksammade tidiga roller och filmen blev en språngbräda för flera karriärer.
Men det är också intressant hur filmen suddade ut gränsen mellan fiktion och dokumentär. Larry Clark hade ett fotografiskt öga för ungdomskultur långt innan han gjorde film.
Han fotograferade skateboardåkare, tonåringar och subkulturer med en närhet som fick betraktaren att känna sig som en objuden gäst.
Sedan kommer boken från Grove Press, också utgiven 1995. En samling fotografier från inspelningen och bakom kulisserna, tillsammans med hela Korines manus.
Det är nästan ett arkeologiskt fynd från en tid då ungdomskultur fortfarande kunde vara genuint provocerande utan att någon behövde lansera en kollektion kring den.
Det är just det som gör Kids så intressant i efterhand. Den försökte inte sälja en ungdomlig livsstil. Den försökte inte göra misär till en estetisk upplevelse. Den visade en generation som vuxenvärlden inte riktigt visste vad den skulle göra med.
