Det finns två sorters människor i modevärlden. De som försöker se dyra ut och Alice Dellal, som såg ut som om hon just hade blivit utslängd från en ockuperad byggnad i östra London. Och det var precis därför Karl Lagerfeld blev förälskad.
Halvrakat huvud, tatueringar, trasiga nätstrumpbyxor, skinnjacka och kängor. Hon såg inte ut som en modell. Hon såg ut som någon som kunde stjäla din plånbok, slå sönder din stereo och sedan få betalt för att göra reklam för den.
Alice kom från Londons undergroundscen, spelade trummor i punkband och hade den där fantastiska förmågan att se fullständigt ointresserad ut av att vara snygg. Vilket naturligtvis gjorde henne mer attraktiv än 98 procent av alla människor som faktiskt försökte.
Agyness Deyn hade den där androgyna, elektriska energin. Daisy Lowe hade goth och sex appeal. Alice Dellal såg ut som om hon hade ett personligt vendetta mot hårborstar.
Och så kommer 2012. Karl Lagerfeld, mannen som kunde förvandla en shoppingväska till ett kulturhistoriskt monument, väljer Alice som ansikte för Chanels Boy Bag.
Det är ett genidrag.
Chanel hade byggt sitt imperium på pärlor, tweed, kamelior och kvinnor som aldrig behövt springa efter en buss. Och så kommer Alice Dellal in med en frisyr som ser ut att ha utförts med en gräsklippare under ett strömavbrott.
Plötsligt ska hon representera ett av världens mest klassiska lyxhus.
Men Karl förstod något som resten av modebranschen fortfarande försöker begripa: äkta attityd går inte att köpa. Även om Chanel naturligtvis gjorde ett tappert försök.
Och det är det fina med Boy Chanel. Väskan fick en maskulin, rebellisk identitet, inspirerad av Coco Chanels egen ungdom och hennes förkärlek för det androgyna. Alice blev den perfekta symbolen för den idén.
Men tänk på ironin.
En tjej från Londons alternativa klubbscen, med trasiga strumpbyxor och punkattityd, blir ansiktet utåt för ett modehus där en handväska kan kosta mer än en begagnad Volvo.
Det är inte längre klassresa. Det är klassförräderi med guldlås.
Jag älskar dessutom hur modeindustrin fungerar. Först ägnar den decennier åt att förlöjliga subkulturer. Punkare är ovårdade, gothare är deprimerade, hårdrockare är obildade. Sedan upptäcker någon på ett möte i Paris att det går att sälja en väska med lite rebellisk energi.
Plötsligt heter det edgy.
En trasig jacka blir distressed leather. En säkerhetsnål blir statement jewellery. En människa som inte tvättat håret på fyra dagar blir en muse.
Och någon på marknadsavdelningen skriver: The spirit of rebellion meets timeless elegance. Nej. Det är en punkare som har blivit ekonomiskt utnyttjad av en handväska.
Men Alice Dellal hade något som inte gick att fabricera fram i en kampanjstudio. Hon såg ut som en människa med ett liv utanför modevärlden. Hon hade ett eget uttryck, en egen historia och en estetik som inte verkade ha passerat genom sjutton stylister och en varumärkesstrateg.
Det är kanske därför samarbetet fortfarande är intressant. För det var inte Alice som behövde Chanel för att bli någon. Det var Chanel som behövde Alice för att slippa se ut som ett välbärgat pensionärshem.
Och Karl Lagerfeld visste exakt vad han gjorde.
Han tog Londons skitiga underground, satte den framför en kamera och sålde den till människor som aldrig skulle våga gå in på en riktig punkklubb.
Det är den ultimata punkgesten: att göra uppror mot kapitalismen och sedan fakturera den.
