Det finns en särskild sorts samtidskonst där någon tar ett par gamla gympaskor, häftar fast ett fotografi på dem och sedan skriver 4 000 ord om frånvaro, minne och existentiell förlust.
Richie Culver heter konstnären. Han arbetar med måleri, skulptur, ljud och performance. Han har gått på Royal College of Art. Han har samarbetat med Genesis P-Orridge, Billy Woods och Mark Leckey. Det är alltså ingen kille som bara hittat en limpistol på Clas Ohlson och fått feeling.
Hans senaste utställning heter The Persistence of Things. Den handlar om minne, förlust och saker som blir kvar efter att själva livet har dragit vidare.
Det är egentligen ganska fint. Vi människor är ju fantastiska på att spara fullständigt obegripliga saker. Man kan glömma sin mammas födelsedag men komma ihåg exakt vilka skor man hade på sig när man hånglade med någon på en klubb 1997.
Culver samlar på gamla Reebok Classics som hans vänner dansat sönder. Det är ett slags arkeologi över brittisk klubbkultur. Skorna blir kulturella lämningar från en tid då man kunde identifiera en människas musiksmak genom att titta på fötterna.
På nittiotalet var Reebok Classics nästan en samhällsklass. Du hade människor i Reebok, människor i Adidas och människor i New Balance. Det var inte sneakers. Det var stammarkörer.
Culver har dessutom samlat gamla affischer från ravepartyn och spelningar. Sådana som satt på anslagstavlor och telefonstolpar innan internet tog över.
Det fanns något fantastiskt med den tiden. Man fick information genom att hitta en blöt papperslapp på en lyktstolpe. I dag får vi 700 riktade annonser om en klubbkväll som arrangeras av ett företag som heter något i stil med EXPERIENCE YOUR FREEDOM AB.
Förr behövde man en kompis som kände en kille som hade en adress på ett papper. Nu behöver man BankID, tre appar och en prenumeration för att komma in på en klubb där DJ:n spelar samma låt som Spotify redan rekommenderade hemma i soffan.
Sedan kommer vi till verkets mer personliga sida. His Last Words föreställer Culvers styvfar under sina sista ögonblick. Bilden är skrynklig och sitter fast vid en gammal Reebok.
Här slutar det roliga faktiskt en stund. Det är ett ganska brutalt sätt att konfrontera sorg. Culver säger att män inte lär sig prata om döden och döendet. Och det ligger något i det.
Och kanske är det därför Culvers konst fungerar. Han placerar sorg, minne och död bland saker som annars betraktas som förbrukade. Gamla skor. Gamla affischer. Gamla fotografier. Sådant som andra skulle kasta.
Jag har själv en ganska komplicerad relation till nostalgi. Musik kan kasta tillbaka en till en annan tid på två sekunder. En gammal låt, ett gammalt tv-klipp, en viss basgång. Plötsligt är man tillbaka någonstans där man inte ens visste att man saknade att vara.
Det är nästan obehagligt hur mycket minnet kan lagra i en låt. Man behöver inte ens komma ihåg vad man gjorde den kvällen. Man minns bara hur det kändes att vara där.
Och det är väl det Richie Culver försöker fånga
ℹ️ Utställningen visas på Pacheco till och med den 19 december 2026.
