Jag har inte haft så många husgudar i livet. På 90-talet var det Thurston Moore och Sonic Youth. En kort sväng var det Blonde Redhead. Jag hade en period där jag såg så indie ut att folk trodde jag var allergisk mot refränger.
Men de allra första var Sepultura. 1989 kom Beneath the Remains och jag var fast. Alla andra lyssnade på Metallica eller Iron Maiden. Fullt rimligt.
Jag däremot tänkte: ”Nej, jag ska vara den där jobbiga ungen.” Därför sitter namnet Max Cavalera inristat i hjärnan. Han startade Sepultura med sin bror, sedan Soulfly, sedan Cavalera Conspiracy. Vissa människor byter jobb. Max startar ett nytt metalband varje gång han köper mjölk.
Och så händer det. Runt 2010 kommer Max Cavalera till en klubb jag driver i Stockholm. Det här är ögonblicket jag väntat på sedan jag var elva år gammal. Alla de där tonårsfantasierna om ett djupt samtal, samlade i ett och samma rum. Jag tänker: ”Nu ska vi prata musik. Kreativitet. Livet. Brasilien.”
Vi småpratar lite. Det går faktiskt bra. Sedan stänger min hjärna ner fullständigt. Det blir total systemkollaps.
Jag tittar på min största idol genom alla tider. Och det enda jag lyckas få ur mig är ett skört, viskat: ”I love you…”
Inte: ”Tack för musiken.” Inte: ”Beneath the Remains förändrade mitt liv.” Nej. ”I love you.” Som ett förvirrat barn i en dålig romantisk komedi. Max tittar på mig. Jag tittar på honom. Och min enda kvarvarande strategi blir att vända på klacken och springa till toaletten.
Max Cavalera har överlevt världsturnéer, upplopp, kaotiska turnébussar och tre decennier av rå heavy metal. Men inget i hans karriär kunde förbereda honom på en svensk ginger som plötsligt viskar sin odöda kärlek till honom på en bakgata i Stockholm och sedan flyr scenen som om kärleksförklaringen utlöst brandlarmet.
Det var nattlivets guldålder. De åren då allt var möjligt, då idolerna klev rakt in i ens vardagsrum, och då de största katastroferna i mitt liv fortfarande bara handlade om social tabbe på en klubbtoalett. Inte om pistoler mot tinningen eller nattliga grävningar i Botkyrkas lera.
