Teddy Boys var punkens föregångare. Skillnaden var att punkarna såg ut som om de sovit i en gränd. Teddy Boys såg ut som om de ägde gränden.
Chris Steele-Perkins och Richard Smith dokumenterade brittisk arbetarklass, rock’n’roll och ungdomsrevolt i boken Teds från 1979. En subkultur där unga män bestämde sig för att omvandla brittisk arbetarklass till något som såg ut som en korsning mellan Edward VII och en rockstjärna med dåligt tålamod.
Teddy Boys fattade något som dagens modeindustri fortfarande försöker förstå: kläder är inte bara kläder. Det är klassmarkörer, identitet och ett långfinger mot omgivningen.
Och det fina är att de inte försökte se ut som miljardärer. De försökte se ut som miljardärer som just blivit utslängda från en pub.
I dag kallar modehusen det för heritage. Då kallades det antagligen att morsan undrade vad fan man höll på med.
Det är skillnaden mellan att vara rebell och att köpa en rebellisk estetik på avbetalning.
Teddy Boys behövde aldrig en kampanj om autenticitet. De hade redan den. Och den satt i håret, skorna och en jävla massa attityd.
