James Chance och The Contortions. New Yorks No Wave-scen i slutet av 70-talet. Musik för människor som tyckte att punk var alldeles för välorganiserat.
James Chance spelade saxofon som om instrumentet hade förolämpat hans mamma. Han blandade funk, jazz, punk och ren aggression.
No Wave var dessutom den perfekta motreaktionen mot människor som börjat göra punk till en livsstil med matchande accessoarer. Här fanns inga regler, inga refränger och framför allt ingen ambition att bli omtyckt.
New York på den tiden var ett ekonomiskt haveri med konstnärliga ambitioner. Folk såg ut som om de sovit i en container, rökte som skorstenar och kallade det avantgarde.
Självklart är det japananer som ger ut en importbok om eländet 2005. Det är ändå fantastiskt. New Yorks mest kompromisslösa underground exporteras till Japan, katalogiseras, får ISBN-nummer och blir samlarobjekt.
Det som en gång var ett långfinger till etablissemanget har alltså blivit bibliografiskt registrerat.
No Wave var inte musik för människor som ville passa in. Det var musik för människor som inte ens ville att världen skulle fortsätta fungera.
Och James Chance var dirigenten för hela sammanbrottet.
