New York, kokain och klubbkids med dödslängtan. En färgglad liten saga om vad som händer när nattlivet får personalansvar.
New York på 80- och 90-talet. Club Kids. Michael Alig. Macaulay Culkin. Chloë Sevigny. En värld där människor klädde sig som om Salvador Dalí hade fått ett nervöst sammanbrott på Buttericks och sedan gått loss med ett kreditkort på Manhattan.
Klubbscenen var som Instagram innan Instagram. Alla ville synas, ingen ville gå hem och alla hade något olagligt i handväskan.
Michael Alig gick från att arrangera de hetaste festerna på Manhattan till att bli dömd för dråpet på sin vän Angel Melendez.
Och Macaulay Culkin? Från Ensam hemma till att spela en mördande klubbprins. Kevin McCallister växte upp och började tydligen booby-trappa hela Manhattan.
Det verkligt obehagliga är att filmen visar hur en scen byggd på excesser, bekräftelse och ständig eskalering till slut kan äta upp sina egna människor.
New York hade Studio 54. Club Kids hade Michael Alig. Och någonstans mellan glitter och kokain försvann tydligen konsekvenstänket helt.
