Der Fan från 1982 handlar om en ung tjej som är besatt av en popstjärna. Inte på det där gulliga sättet där man har en affisch på väggen och vet exakt vilken låt som kom på album nummer tre.
Nej, hon är på nivån där social kompetens har lämnat byggnaden och fantasin har tagit över hela företaget.
Det fascinerande är att filmen fortfarande känns aktuell. Vi lever i en tid där folk kan följa en artist på Instagram, TikTok, X, YouTube, Spotify och förmodligen även artistens hunds LinkedIn.
Förr kunde man vara besatt av en stjärna på tryggt avstånd. Nu kan man följa personen till tandläkaren i realtid.
Det finns något väldigt tyskt över Der Fan. Allt är kallt, kliniskt och obehagligt. Ingen verkar tänka: ”Det här kanske är lite osunt.” Alla bara fortsätter tills situationen blivit så fullständigt katastrofal att även en psykolog skulle behöva psykolog.
Och det är kanske filmens verkligt obehagliga poäng. När man bygger hela sin identitet kring någon annan människa blir det svårt att veta var beundran slutar och självutplåningen börjar.
Idag kallar vi det fandom. På 80-talet kallade man det tydligen Der Fan och gjorde en skräckfilm av det. Det är faktiskt ganska elegant.
Istället för att gå i terapi tog tyskarna en popstjärna, en besatt tonåring och en rejäl dos psykologisk skräck och sa: ”Vi gör en film. Det blir billigare.”
Och någonstans där föddes kultfilmen.
Der Fan är alltså inte bara en film om en besatt person. Den är en påminnelse om hur lätt det är att göra en annan människa till centrum för sitt eget universum.
Och universum är ett farligt ställe när man bara har en idol i mitten. Särskilt när idolen inte ens vet att man existerar.
