Det finns något fantastiskt med Suedehead Girls. 1970-talets bäst klädda tjejer, och modehistorien lyckades ändå glömma bort dem.
Modeindustrin har alltså lyckats med konststycket att dokumentera varenda man som burit en beige trenchcoat, men inte kvinnorna som faktiskt hade stil.
Suedehead Girls var skinheadskulturens systrar och flickvänner. De kom från arbetarklassen, gick till samma danshak, fotbollsmatcher och polisstationer som killarna. Men när killarna började klä sig elegantare hängde tjejerna inte bara med. De tog över hela jävla estetiken.
Och frisyrerna! Feather cut. Kortklippt i nacken och på sidorna, längre fjädrande lager upptill och en rak lugg. En frisyr som krävde frisörbesök var tredje vecka.
Och vanliga damfrisörer vägrade. Man fick gå in till herrfrisören, sätta sig mellan en hamnarbetare och en busschaufför och förklara att man ville ha samma frisyr som sin brorsa. I dag kallar vi det könsöverskridande mode. 1970 kallades det antagligen för att göra frisören nervös.
Men kläderna var det verkligt intressanta. Tonic-kostymer som skiftade från blått till grönt och brons till guld. Ben Sherman-skjortor, Fred Perry, Brutus, välpressade kjolar, fisknät och blankpolerade brogues.
Royal Gibsons kunde kosta en veckolön men hålla i tio år. Det är ungefär motsatsen till dagens sneakersamarbeten, där man betalar 8 000 spänn för en sko som ser ut att ha överlevt en industribrand.
Och glöm minikjolen. Suedehead-tjejen bar kjol till knäet eller längre. Medan Carnaby Street fortfarande höll på med Swinging London stod arbetarklassens tjejer i skräddarsydda tvådelade kostymer och såg ut som om de ägde banken som finansierade hela skiten.
Det bästa är att de ofta var snyggare klädda än killarna. En tjej i tonic-kostym, Crombie och Royal Gibsons kunde få en hel lokal med suedeheads att se ut som personalen på en misslyckad begravningsbyrå.
Och sedan försvann de ur historien.
Inga ordentliga böcker, nästan inga filmer, knappt några fotografier. En kultur som levde på gatorna, men som ingen tyckte var tillräckligt viktig för att dokumentera. Däremot har vi lyckats bevara ungefär sjutton miljoner böcker om män som spelade gitarr och var arga på sina föräldrar.
Det är kanske den största ironin. Suedehead Girls gjorde uppror mot mainstreammodet genom att klä sig bättre än mainstream.
De behövde inga stylister, inga modehus och definitivt ingen kreativ chef som pratade om autenticitet på ett hotell i Paris.
De hade en barberare, en bra skräddare och en jävligt välputsad sko.
Suedehead Girls var inte killarnas flickvänner som råkade ha bra kläder. De var stilens verkliga huvudpersoner. Modehistorien missade dem. Ännu ett jävla skäl att inte lita på modehistorien.
