Charlotte Gainsbourg är beviset på att nepotism inte alltid innebär en bekväm räkmacka. Ibland får man bara ärva familjens samtliga trauman.
Hennes pappa var Serge Gainsbourg, en man som såg ut som om han sovit på en nattklubb sedan 1964 och betraktade provokation som en livsstil. Hennes mamma var Jane Birkin, som i princip ensam gjorde det möjligt för kvinnor att bära en flätad korg och ändå se ut som världens mest sofistikerade människa.
Redan som tolvåring släppte hon låten Lemon Incest tillsammans med sin pappa. En titel som inte direkt skriker trygg familjeutflykt till Skansen. Det var en skandal. Och det är väl ungefär då man inser att ens barndom kanske inte riktigt liknar klasskamraternas.
Andra tolvåringar oroar sig för att få finnar. Charlotte fick hantera internationell moralpanik.
Men det intressanta med Charlotte är att hon aldrig riktigt verkade trivas med berömmelsen. Hon var tillbakadragen, lågmäld och nästan generad över uppmärksamheten.
Jag känner igen det där med att försöka bygga något eget i skuggan av något större. Man lägger ner timmar, försöker hitta sin egen röst, försöker skapa något som inte bara är en kopia av det som redan finns.
Skillnaden är att Charlotte hade Serge Gainsbourg som pappa. Jag har inte direkt någon internationell kulturinstitution som väntar på att öppna museum över min uppväxt.
Men det finns något inspirerande i hennes envishet. Hon har aldrig behövt skrika högst för att höras. Hon har gått sin egen väg, ibland genom fullständigt vansinniga filmer, ibland genom lågmälda skivor, ibland genom att bara vara Charlotte Gainsbourg.
