Jag älskar Morrissey. Han är som en hel depression med frisyr. En man som kan få en vanlig lunch att kännas som ett personligt svek från samhället.
I dokumentären The Importance of Being Morrissey från 2002 jämför han köttätande med barnmisshandel. Det är en ganska dramatisk inställning till en baconmacka.
Och kändisgalleriet! Noel Gallagher kallar honom världens bästa textförfattare. Bono tycker han är rolig. Nancy Sinatra säger att han är fantastisk att krama.
J.K. Rowling identifierar sig med honom i ett mörkt rum, men vägrar ge upp baconet. Det är nog dokumentärens mest brittiska konflikt: existentiell ångest möter en full English breakfast.
Sedan har vi Chrissie Hynde som tycker att folk som inte förstår Morrissey kan dra åt helvete. Det är fint med vänskap. Särskilt när den består av att försvara en man som själv verkar hata ungefär hela mänskligheten.
Men bakom provokationerna finns depressionen, ensamheten och den där märkliga melankolin. Morrissey har gjort det till en konstform att vara besviken på livet.
Han är inte bara sångaren i The Smiths. Han är kundtjänsten för mänsklig misär.
Morrissey är helt enkelt den enda mannen som kan få en hel publik att sjunga med i sin egen olycka
