New York 1994. Michael Alig och James St. James hade skapat en klubbscen där allt handlade om att synas. Ju mer grotesk du såg ut, desto större chans att bli någon.
Och vilka jävla kreationer!
Det var könsöverskridande mode, platåstövlar, fjädrar, plast, peruker och smink. Club Kids var som om någon hade släppt in hela kostymförrådet från Blade Runner på en gayklubb och sedan glömt att stänga dörren.
Men det intressanta var inte bara kläderna. Det var ambitionen. De ville provocera det amerikanska etablissemanget. Och 1994 fick de sin stora chans: Geraldo Rivera.
Tänk er kontrasten. Geraldo med sitt välkammade hår försöker förstå varför en människa har fjädrar på huvudet och ser ut som en misslyckad påve från framtiden.
Och så sitter Michael Alig där.
Alig hade en fantastisk förmåga att få allt att handla om honom. Han var inte bara en klubbarrangör. Han var sin egen pressavdelning, sin egen skandal och förmodligen sin egen största beundrare.
Det här var en människa som hade förstått något viktigt om amerikansk television: det spelar ingen roll vad du säger, bara du säger det med tillräckligt mycket självförtroende och en tillräckligt bisarr frisyr.
Men den här historien blir mörkare.
För Club Kids hade en märklig relation till uppmärksamhet. Allting skulle vara större, sjukare och mer spektakulärt. Det fanns ingen gräns mellan performance och verklighet. Man skulle chockera, överdriva och skapa rubriker.
Det var som ett permanent reklamjippo där ingen riktigt visste vad produkten var.
Michael Alig var särskilt skicklig på det där. Han kunde säga nästan vad som helst och folk antog att det var ännu ett PR-trick.
Vilket skulle visa sig vara ett fruktansvärt misstag.
I mars 1996 mördades Angel Melendez av Michael Alig och Robert ”Freeze” Riggs efter ett bråk om pengar och droger. Hans kropp dumpades i Hudsonfloden.
Och här kommer den kanske mest absurda detaljen i hela historien.
Alig började prata om mordet i klubbvärlden. Han skröt om vad han hade gjort. Men människor trodde inte på honom.
Inte för att han saknade trovärdighet som person. Utan för att han hade förbrukat den på så många absurda upptåg att ingen längre kunde skilja verkligheten från hans självpublicerade cirkus.
Och det säger faktiskt något ganska obehagligt om den här tiden. Club Kids levde i en värld där uppmärksamhet var den yttersta valutan. Allt kunde bli underhållning. Till och med människors gränser, värdighet och till slut deras liv.
Det var som en föregångare till sociala medier, fast med mer kokain, högre platåskor och betydligt sämre konsekvenstänk.
I dag sitter folk hemma och iscensätter sina liv framför en mobilkamera. De filmar sin frukost, sina träningspass, sina semestrar och sina sammanbrott.
Club Kids ville bli oförglömliga. Michael Alig lyckades. Men Angel Melendez förtjänade att bli ihågkommen för något helt annat än hur han dog.
