Audemars Piguet har släppt en klocka som inte bara visar tiden, utan också spelar upp den. Minute Repeater Supersonnerie.
41 millimeter vitt guld, 362 komponenter och åtta års utveckling tillsammans med musiker och forskare. Åtta år! Det är ungefär lika lång tid som det tar att få en kommun från att byta ut en trasig gatlykta.
Klockan har dessutom en specialkonstruerad resonanskammare som förbättrar ljudet. Och så kommer den stora frågan: Varför behöver en klocka kunna spela musik?
Jag förstår komplikationer. Jag förstår precision. Men om min klocka börjar ringa som en liten kyrka när jag ska kolla vad klockan är, då har vi passerat gränsen mellan lyx och psykisk ohälsa.
Och så kommer två mindre modeller i obsidian och onyx. Natursten, guld och diamanter. Den ena har en urtavla av vulkaniskt glas, den andra svart onyx med diamanter. Det är alltså inte längre tillräckligt att ha en dyr klocka. Nu ska den även ha en geologisk bakgrund.
Det mest imponerande är ändå att den klarar 30 meters vattentålighet. Trettio meter! För de pengarna hade jag förväntat mig att den kunde simma över Atlanten och komma tillbaka med en Rolex åt mig.
Och där står man själv med en mobiltelefon som visar tiden, vädret, bankkontot och hur många timmar man slösat bort på internet.
Audemars Piguet säljer tid som konst. Jag försöker mest få tiden att gå utan att det kostar 362 komponenter och en mindre njure.
