Det finns skräckfilmer där monstret bor i källaren. Och så finns det Night Warning från 1982, där monstret förmodligen har lagat middag åt dig, tvättat dina kläder och redan bestämt vad du ska ha på dig på din begravning.
Taglinen är: ”She gave him a home, she gave him love, now she wants his life.”
Susan Tyrrell spelar en kvinna vars kärlek är så intensiv att den borde klassificeras som ett biologiskt vapen. Det är inte curlingföräldraskap. Det är emotionell gisslantagning med full pension och eget rum.
Regissören William Asher kom från en tid då televisionen fortfarande kunde låtsas att den amerikanska familjen var en trygg institution. Sedan gör han en film som i princip säger: Har du funderat på om din mamma egentligen är filmens antagonist?
Det är ungefär som att spela in Lilla huset på prärien och plötsligt inse att det finns en anledning till att alla bor så långt ifrån varandra.
Och så har vi Bo Svenson, som ger filmen en rejäl dos amerikansk hårdkokt auktoritet. En man som ser ut att kunna lösa ett mordfall, vinna ett slagsmål och ändå hinna hem till kvällsmaten.
Men i den här typen av film hjälper det inte att vara stor, stark och ha polisonger som kan stoppa en mindre lavin. När familjen har spårat ur finns det ingen myndighet som kan ingripa. Det finns bara fler familjemedlemmar.
Det är nästan synd att vi har moderniserat skräcken så mycket. I dag måste allt vara upphöjt, symboliskt och psykologiskt komplext. Ibland vill man bara se en film där en människa fattar ett fruktansvärt beslut och sedan får betala för det i 90 minuter.
Inga superhjältar. Inga multiversum. Ingen miljardär i trikåer som ska rädda mänskligheten från ännu en CGI-apokalyps.
Bara Susan Tyrrell, ett familjehem och den obehagliga insikten att någon kan älska dig så mycket att det blir direkt olämpligt att lämna huset.
