Picasso var punk långt innan punk existerade. Han kom till Paris, kunde måla som en renässansmästare redan som 14-åring och tyckte att hela konstvärlden var full av gamla stofiler.
Han blev utfryst av konstetablissemanget och började umgås med anarkister, småkriminella och folk som hade lite andra idéer om kulturarv.
En av hans kompisar, Honoré Joseph Géry Pieret, hade nämligen en hobby: att stjäla antikviteter från Louvren. Säkerheten var så dålig att han kunde gå in och plocka med sig statyer som andra plockar souvenirer på Arlanda.
Picasso köpte några av föremålen. Sedan försvann Mona Lisa 1911 och Pieret, som behövde pengar, började tjalla på hela gänget.
Polisen grep Picasso. Och här kommer det bästa: den store konstnärlige rebellen, mannen som ville störta hela konsthistorien, fick plötsligt panik över att bli hemskickad till Spanien.
Han nekade till att ens känna sina egna vänner!
Kubismen var tydligen revolutionerande, men civilkuraget var fortfarande figurativt.
Picasso släpptes i brist på bevis (och förmodligen på grund av ren skämselfaktor). Mona Lisa hittades två år senare hos en italiensk glasmästare, men myten om Picassos orädda rebellhjärta fick sig en rejäl törn redan där i polisförhöret.
Picasso ville förändra konsten för alltid. Men när polisen dök upp ville han helst förändra sin bekantskapskrets.
