Masatoshi Osanai har släppt fotoboken The Power of Restraint. En hyllning till begränsningar. Människor täcks med masker, läder, gummi och tejp. Syn, hörsel och tal blockeras. Kroppen förvandlas till skulptur.
Men det intressanta är att konstnären beskriver det som en resa mot befrielse. Man blir alltså friare genom att inte kunna röra sig, se eller prata.
Jag fastnar särskilt för formuleringen att kroppen avslöjar nya identiteter under begränsningar. Det är ganska fascinerande. Vi lägger hela livet på att uttrycka vilka vi är, sedan kommer någon med en rulle silvertejp och säger: ”Nu ska vi se vem du egentligen är.”
Och plötsligt är man samtidskonst.
Detta växte fram ur japansk undergroundkultur under 80- och 90-talet. En tid då människor experimenterade med kropp, identitet och gränser. I väst uppfann vi samtidigt powerdressen och trodde att axelvaddar var frigörelse.
Fotoboken verkar vilja utforska gränsen mellan förtryck och befrielse. Vilket är en ganska tunn gräns. Särskilt när någon annan håller i tejprullen.
Och det är kanske där den verkliga konstnärliga frågan finns: Hur mycket av vår identitet är egentligen vår egen? Hur mycket är bara något vi spelar upp för omgivningen?
Vi har alla masker. Vissa har läderhuva, andra har LinkedIn-profil.
Skillnaden är att den ena åtminstone är ärlig med att den inte tänker säga någonting.
























