Det finns filmer som är lite obehagliga. Sedan finns det Bad Boy Bubby, en australisk film från 1993 som känns som om någon låst in David Lynch, en psykiater och en mycket dålig familjeterapeut i samma rum.
Bubby är 35 år och har i princip aldrig varit utomhus. Han har levt hela sitt liv instängd, misshandlad och utan någon egentlig kontakt med omvärlden. När han till slut kommer ut upptäcker han civilisationen.
Han går ut genom dörren och möter människor, trafik, musik och sociala normer. Alltså exakt samma saker som får resten av oss att vilja gå hem igen.
Det fascinerande är att filmen beskriver honom som ett oskrivet blad. Ett oskrivet blad vid 35. Jag försöker fortfarande lista ut hur man fungerar socialt efter trettiofem års exponering för samhället. Bubby har åtminstone en ursäkt.
Bilderna är från så den japanska originalbroschyren. Japanerna har verkligen en särskild förmåga att marknadsföra västerländsk galenskap som om det vore en exklusiv kulturell upplevelse.
Filmens stora humor ligger i kulturkrocken: Bubby upptäcker världen, medan vi som tittar upptäcker hur jävla märklig världen faktiskt är.
Han har tillbringat 35 år i ett rum och kommer ut till en civilisation som omedelbart börjar visa honom varför han kanske borde ha stannat inne.
Bad Boy Bubby är i grunden en uppväxtfilm. Fast uppväxten börjar när andra människor redan har hunnit få bolån, skilja sig och börja prata om surdeg.






