Karl Alexander Wilke. Konstnär, illustratör, scenograf och uppenbarligen en man som aldrig tackade nej till en befordran, oavsett politiskt väder.
Han började som konstnär i Leipzig, fortsatte i Karlsruhe och hamnade till slut i Wien. Där illustrerade han satirtidningar, designade bokomslag och arbetade på Burgtheater. En ganska respektabel karriär.
Men Wilke hade också en annan talang: att känna av vart vinden blåste.
Den 24 juni 1932 gick han med i NSDAP. När Hitler annekterade Österrike 1938 tog det bara tre dagar innan Wilke blev tillförordnad chef för det österrikiska förlaget.
Wilke måste ha varit den typen av människa som alltid hade ett öga på organisationsschemat. Andra konstnärer ville förändra världen genom konsten. Wilke ville förändra sin befattning genom att välja rätt politiskt parti.
Och tänk på kontrasten. Han hade arbetat med satirtidningar. Satir! Konsten att driva med makten. Sedan gick han med i ett parti som hade ganska begränsad tolerans för människor som drev med makten.
Och Wilke var alltså konstnärlig rådgivare. Det låter så oskyldigt. Konstnärlig rådgivare. Man tänker sig någon som diskuterar typsnitt, färgskalor och omslagsillustrationer.
Men i det här fallet var det tydligen också viktigt att veta vilken sorts historia som skulle illustreras och vilken sorts verklighet som skulle redigeras bort.
Och så slutet: Wilke begravdes på Wiens centralkyrkogård. Graven är numera övergiven.
Det är nästan poetiskt. En man som ägnade sitt liv åt att illustrera andras berättelser har själv blivit en fotnot i historien.






























