NYA PRODUKTER I BUTIKEN

BORIS MIKHAILOV: Misär utan tröst, när dokumentärfotografi blir ett statement

Daniel Öhrn Grundare
Boris Mikhailov skildrade Sovjetunionens sammanbrott. I Case History från 1999 betalade han hemlösa i Charkiv för att posera nakna bland ruiner och i leriga diken.

Bilderna är brutala och obekväma och väcker en svår fråga: var går gränsen mellan dokumentärfotografi och exploatering? Mikhailov betalade människor som redan befann sig längst ner i samhället för att visa hur utsatta de var.

Men det är också det som gör boken så svår att värja sig mot. Här finns ingen snygg misär, inga strategiskt placerade tårar, ingen svartvit bild med en poetisk bildtext om mänsklighetens villkor. Bara kroppar. Förfall. Kyla. Historien bokstavligen inskriven i huden.

Och det är intressant hur konstvärlden fungerar. Om någon ramlar ihop på en trottoar går folk förbi. Om någon fotograferar samma människa, trycker bilden i en dyr fotobok och ställer ut den på ett galleri, då börjar vi diskutera mänsklighetens existentiella villkor.

Plötsligt är eländet inte längre elände. Det är ett konstnärligt statement.

Och ändå finns det något oerhört viktigt i Mikhailovs arbete. Han vägrar göra fattigdomen vacker. Han vägrar ge oss den där bekväma distansen där vi kan känna medlidande i tre sekunder och sedan gå vidare till nästa vernissage.

Det här är inte konst som ber om att bli omtyckt. Det är konst som ställer en fråga och sedan vägrar lämna rummet.

Den verkliga provokationen med Case History är kanske inte att människorna är nakna. Det är att samhället redan har klätt av dem allt annat.