London 1979. Strejker, strömavbrott, rasism och homofobi. Storbritannien höll på att gå under. Och mitt i eländet bestämde sig några ungdomar för att bli så snygga att samhället skulle få nervsammanbrott.
The Blitz Club. Där föddes New Romantic-rörelsen. Arbarklassungar och konstskoleelever utan pengar, men med mer smink än en hel Dramatenensemble.
Boy George, Spandau Ballet, Visage, Ultravox och Sade. David Bowie hade visat vägen, och de här ungarna tog det bokstavligt. Könsrollerna åkte ut genom fönstret tillsammans med sunt förnuft och naturlig hårväxt.
Det fina är att de inte hade råd med mat, men tydligen råd med tillräckligt mycket hårspray för att hota ozonskiktet.
Jag älskar den där eran. Innan varenda människa skulle vara autentisk, personlig och bygga sitt personliga varumärke. På Blitz gick man utklädd till en utomjordisk aristokrat och vägrade förklara sig.
I dag behöver du en stylist, en PR-agent och ett Instagramkonto för att bli någon. 1979 behövde du eyeliner, en begagnad gardin och total brist på respekt för omgivningens åsikter.
De hade inga pengar, men de hade visioner. I dag har folk miljoner följare och ändå ingen personlighet.
