Jag har inte många husgudar kvar i livet. Men Kanye West är en av dem. Och jag har aldrig lyssnat på hans musik.
Men Ye är större än musik.
Nu ryktas det att han ska arrangera en Yeezy-visning i sin nya flaggskeppsbutik i Los Angeles. Första modevisningen på över fyra år. Fyra år.
Visningen kan dessutom bli premiär för nya Yeezy 800. Jag älskar att Kanye kan försvinna i flera år och sedan komma tillbaka med en sko som låter som en japansk matrisskrivare.
Och det är det fina med Kanye. Andra designers säljer kläder. Ye säljer känslan av att något fullständigt oförutsägbart kan hända precis när som helst.
Nu ryktas det dessutom om ett samarbete med JD Sports. Det är det som fascinerar mig med kapitalismen: den har inga principer. Den har bara en kalender med planerade lanseringar.
Först kris. Sedan kontrovers. Därefter ett pressmeddelande om ett nytt distributionsavtal.
Jag har själv tillbringat alldeles för mycket tid med att försöka få Gritty Galore att bli verklighet. Man sitter där i timmar, analyserar mode, skriver och försöker hitta något som inte redan låter som ett pressmeddelande från någon som fått betalt för att tycka att beige är revolutionerande.
Sedan kommer Kanye och påminner en om att man tydligen också kan bygga ett helt universum kring skor som ser ut att ha grävts upp ur en nedlagd bunker.
Och jag sitter där och tänker: Det är fan det här jag menar.
Inte för att allt han gör är bra. Utan för att han fortfarande lyckas skapa en händelse av någonting som andra hade tryckt in som en produktnyhet längst ned i ett nyhetsbrev.
Och om Yeezy 800 faktiskt lanseras före jul? Självklart kommer jag läsa varenda artikel.
Jag kommer att analysera silhuetten. Jag kommer att studera materialvalen. Jag kommer att fundera över vad skon säger om vår samtid.
Men jag kommer fortfarande inte att lyssna på musiken. Jag behöver faktiskt inte höra Kanye West för att förstå honom.
