Eva Cassidy får äntligen en dokumentär, The Essence of Eva. Det tog sex år, en pandemi och intervjuer med över 30 personer på platser från Maryland till Maui.
Sting och Mick Fleetwood är med. Det är inte längre en dokumentär, det är en internationell räddningsaktion för en sångröst.
Filmskaparna började 2020. Sedan kom covid. Men det intressanta är att pandemins förseningar faktiskt blev en välsignelse. Nytt arkivmaterial dök upp under åren. Det är lite som att universum skickade dem ett mejl: ”Ni får inte bli klara än. Vi har hittat en gammal VHS-kassett.”
Filmen innehåller tidigare ohörda låtar, arkivbilder från 80- och 90-talet och berättelser från familj och vänner. Allt ska kokas ner till 82 minuter.
82 minuter!
Det är tydligen den perfekta längden för att sammanfatta ett helt liv. Jag tycker det är imponerande.
Netflix behöver åtta avsnitt för att förklara varför någon försvann från en semesterort, men här ska man sammanfatta en människas musikaliska arv på en och en halv timme.
Men Eva Cassidy är också ett fascinerande exempel på hur märkligt eftermälet fungerar. Hon fick aldrig uppleva den enorma internationella uppskattning som senare kom.
Hon blev en av de där artisterna som människor upptäcker genom någon annans rekommendation, en gammal inspelning eller en låt som plötsligt dyker upp i rätt ögonblick.
Det finns något väldigt vackert i det. Musiken överlever marknadsföringen, skivbolagen och hela den där cirkusen där artister förväntas lansera sig själva som om de vore nya modeller av en kaffemaskin.
Eva Cassidy behövde aldrig bli ett varumärke. Hon behövde bara sjunga.
