American Horror Story har hållit på i tretton säsonger med att försöka chockera oss. På sjuttiotalet behövde man en enda vampyr, ett belgiskt hotell och en kvinna i silverklänning.
Daughters of Darkness från 1971. Ryan Murphy har byggt en hel karriär på att försöka återskapa en feberdröm som någon annan hade för 55 år sedan.
Och vilken feberdröm.
Ett ödsligt hotell vid den belgiska kusten. Röda sammetsgardiner, speglar, pälsar och aftonklänningar.
Delphine Seyrig som grevinnan Bathory, en vampyraristokrat som kliver in med sin mystiska kvinnliga följeslagare och omedelbart börjar intressera sig för en nygift kvinna.
Maken är också där. Stackars jävel. Han har bokat en bröllopsresa och råkat hamna på en lesbisk maktkamp med övernaturliga inslag.
Det här är inte en film där det homosexuella ligger mellan raderna. Det ligger i soffan, har beställt champagne och stirrar på din fru medan du försöker förstå varför stämningen blivit så konstig.
Jag älskar också att filmen förstår något som dagens skräckindustri verkar ha glömt: atmosfär är billigare än tretton säsonger, men betydligt svårare att köpa för pengar.
I dag måste en skräckserie ha en ny monstermytologi, ett chockavslöjande, tre tidslinjer och en kändis som gör något groteskt i slow motion.
Här räcker det med en korridor, en spegel och en kvinna som ser ut att ha begravt tre kejsare före frukost.
