Jag såg de här gamla porträtten av Derek Ridgers. Londonungdomar på 80-talet. Punks, gothare, New Romantics… människor som faktiskt hade valt en subkultur och sedan lidit för den.
Och det slog mig: Vad fan hände? För på den tiden var en subkultur ett livsval. Idag är det en moodboard.
På 80-talet blev du punk. Idag kan du vara punk mellan 14.00 och 17.30 på en tisdag, sedan blir du lite cottagecore till middagen.
Och på kvällen är du normcore eftersom algoritmen säger att det är höst.
Derek Ridgers bilder är fantastiska eftersom ingen ser ut som om de försöker vara en subkultur.
De är subkulturen. Det är skillnad. Idag kan du köpa en komplett punkidentitet på nätet innan lunch. Jacka. Boots. Nitar. T-shirt. Kedja.
Jag minns själv när kläder betydde något. När man gick ut och såg någon med en viss frisyr, vissa boots, en gammal skinnjacka…
Man visste ungefär vilken musik personen lyssnade på. Vilka klubbar de gick till. Vilka människor de hatade.
Och ibland vilka människor de hatade utan någon som helst anledning. Det var också en del av charmen.
Subkulturer var inte alltid trevliga. De var exkluderande, pretentiösa, elitistiska och fullständigt absurda.
Men de hade identitet.
Nu ligger allting där som en gigantisk estetisk buffé. Man tar lite av varje. ”Jag tar goth på överkroppen, Y2K på benen och japansk workwear som personlighet.”
Förr behövde man hitta sin stam. Man behövde gå till en klubb. Hitta de andra freaksen.
Kanske stå utanför en sunkig lokal i tre minusgrader och röka en cigarett som man egentligen inte ville ha.
Och det är kanske det vi saknar. Inte kläderna. Inte frisyrerna. Inte ens musiken. Utan risken. Att faktiskt se ut som någon som har gjort ett val.
Ett dåligt val, kanske. Men ditt dåliga val.
För det är ändå bättre än att se ut som en perfekt optimerad människa som precis fått sin personlighet levererad från Zalando.


























