Musik ska inte vara väldoftande. Den ska lukta tonår, damm och kopiatorvärme. Dungeon-synth är fantasymusik på plast, spelad av vuxna som kan hela D&D-regelboken utantill och vägrar be om ursäkt. Jag drar ur nätadaptern, laddar Casion med batterier och går ner i källaren.
Vad är det här för grottljud? Föreställ dig rollspelsklubben som snubblade över en studio och fick en dimmig midnattsskog att låta. Inga ”normala” låtar – bara melodier som känns som fotnoter till en förbjuden saga. Genren började som neoklassisk darkwave-bisyssla och andningspaus i black metal. Sedan växte den egen ryggrad och egen myt.
På 90-talet blev ensam-kille-med-keyboard-i-källaren både estetik och produktionsmetod. Fullängdare var rariteter; dimman var standard. Idag är allt demokratiserat: mjukvaran gratis, MIDI överallt, kassettskalen bulkbeställda. Alla har en goblin i DAW:en.
Ljudbilden sprack upp. Ur mossan kravlade sidogrenar: kellersynth och tänzelcore som låter som svartklubb klockan fyra på morgonen, gabberstänk, technopulser. Som att någon tog en goblinmask och fyllde den med nitro. Där drakarna brukade vråla blinkar nu en MIDI-router blått.
Varför nu? För att allt annat är för välkammat. Dungeon-synth är överdrift, plast och patos – noll skam. Omslaget blir karta, mellanspelet portal, kassetten hemlig post. Algoritmen vill ha 3:05 och ett refrängdrop. Vi vill ha dimma, eko och en orgel som låter som tredje generationens fotokopia.
Warlock Corpse, mitt i korsdraget. Warlock Corpse balanserar mellan mossromantik och kellersvett – en digital trollkarl som exporterar Bandcamp-länkar i sömnen men lägger tre dagar på skuggningen av en pixelgrotta. Basen är mörk fantasy; nyanserna är stickspår, rytmfällor och filmsamplade skuggor.
Jag träffade honom för intervjun ingen beställde men alla borde läsa. Manteln fanns. Självdistansen likaså.
Förklara för vanliga dödliga: vad är din musik, och vad är dungeon‑synth, förutom något som borde kedjas fast i en dungeon?
Atmosfär och estetik. En plats där stämningar blir melodier. Ibland lo‑fi och beckmörkt, ibland melodiskt och episkt – som soundtrack till en berättelse som aldrig skrevs. Jag smyger gärna in rytmer och främmande influenser, mest för att göra det lite mindre outhärdligt att lyssna på.
Du driver ett dussin projekt som delar lika mycket DNA som en pingvin och en gräsklippare. Varför just denna obskyra scen – saknades något, eller ville du bara imponera på nördflickor?
Jag halkade in via de mörkare hörnen – först som lyssnare, sedan som skapare. Det kändes som att hitta hem, om hem är en fuktig källare med fantasylitteratur och vintage‑synthar.
Interludier och mörk estetik är fundament. Varför klickar de? För att sälja fler medeltids‑capes?
Mellanspelen öppnar portar. De gör albumen filmiska. Jag använder dem ofta – plus udda ljud, samplingar, klipp från gamla skräckfilmer. Den visuella dimensionen är lika viktig; rätt bild låter lyssnaren sjunka djupare. Och ja, ett hemsökt slott kan dölja mycket.
Utrustningspurist eller praktisk hybrid?
Jag älskar gamla synthar – doften, knapparna som fastnar. Men resultatet är viktigare än metoden. Idag kan du emulera nästan allt. Jag spelar mest in med hårdvara men släpper in VST:er när de behövs.
I dina spår hörs videospel, filmsamples, rysk black metal, mild EDM, postpunk. Planerad eklektik eller bara… händer den?
Jag gör musiken jag vill höra. Inte alltid planerat. Min musikaliska ADHD är min största styrka – och svaghet.
Dina black metal‑inslag funkar som mellanakter, som om du vänt på traditionen. Varför inte köra hela vägen? Rädsla för att bli populär?
Det började av en slump. Debuten var instrumentell tills jag lade sång på ett par spår – plötsligt föll allt på plats. Jag återkommer till greppet för att jag tröttnar fortare än mina tre lojala fans.
TikTok kidnappar dungeon‑synth – blir du hipstern vars favoritband hamnade på radion?
Jag följer inte trender. Jag letar hellre kassetter på loppis. Men ja, det har blivit mer populärt. Om femton år hör vi det väl på IKEA.
Förutom dig och Siege Golem – nämn post‑sovjetiska dungeon‑synth‑artister.
Jag kommer inte på några nu. Kanske finns de, men jag känner dem inte. Antingen är det en exklusiv klubb, eller så behöver jag socialisera mer.
Scenens infrastruktur är USA‑tung och flera förlag där har släppt dig. Behövs mer på hemmaplan, eller är det skönt att vara mystisk på avstånd?
USA har större scen och lyssnarbas. Kanske kommer fler europeiska förlag. Men geografi spelar mindre roll. Internet gör mig mystisk globalt, utan att lämna källaren.
Live – förstör eller förstärker?
Båda. Instrumentalt: fokuserad tystnad. Med sång: dans. Det blir fler spelningar, och under 2026 lägger jag extra krut på live. Manteln är redan beställd.
Sista ordet till svensk publik?
Stöd oberoende musik – den förenar över språk och gränser. Jag är hedrad att få dela min musik med er.
