Tror du att ditt ovanliga vinylintresse är imponerande? Gulligt. Låt mig introducera dig till en genre där vuxna människor spelar fantasymusik på plastiga syntar och gör det helt utan ironi.
Välkommen till dungeon-synth, där varje ton doftar av fuktiga källare och episk ensamhet. Här styr trollkarlar med Casio, MIDI är ett livsval, och ingen – absolut ingen – skäms för att de kan hela regelboken till Dungeons & Dragons utantill. Snarare är det en stolthet.
Föreställ dig att din lokala rollspelsklubb äntligen fått tillgång till en musikstudio. Istället för att spela in något ”vanligt” bestämmer de sig för att återskapa känslan av att vandra ensam genom en dimmig skog i en fantasivärld, mitt i natten klockan tre.
Låter det nischat? Det är verkligen nischat. Ändå, mot alla odds, all logik och vad Spotify-algoritmerna säger – genren genomgår just nu en osannolik renässans. Hundratals nya artister skapar råa, minimalistiska keyboardslingor och drömmer om mörka skogar, övergivna slott och drakar som kanske bara längtar efter lite uppmärksamhet.
Om du redan nickar igenkännande och känner en dragning till att damma av din vintagesynth: grattis, du har hittat din gemenskap! Låt oss ta ett steg tillbaka till början av 90-talet. ”Dungeon synth”, eller vad som lika gärna kunde ha kallats ”ensam kille med keyboard i källaren-core”, var egentligen bara en udda avstickare från den neoklassiska darkwave-scenen.
Fullängdsalbum var lika sällsynta som en extrovert svartmetallmusiker, och Jim Kirkwood var en av de få som faktisk försökte spela in ett helt album på egen hand under ett vinterlov. Sedan gjorde norsk black metal entré på scenen – även känd som ”arg musik från extremt bleka män i skogen” – och allt förändrades.
Mortiis klev bokstavligen in i karaktär och klädde ut sig till en goblin: inte metaforiskt, utan med öron, näsa och allt. Dussintals musiker över Europa och Amerika följde efter. Resultatet? En lavin av atmosfäriska intermezzon som bröt upp det rasande thrashandet på deras demoband, som om publiken på en death metal-konsert plötsligt behövde fem minuters andningspaus och en liten fantasivandring i skogen.
Från kellersynth till tänzelcore
Idag har allt spårat ur fullständigt, och vi omfamnar det fullt ut. Billig utrustning och lättillgänglig mjukvara gör att vem som helst kan skapa dungeon synth i sitt eget sovrum. Din granne, din kusin och säkert till och med din tandläkare har hoppat på tåget.
Det har skapat en ljudstorm och fött ett vilddjur kallat ”kellersynth” eller ”tänzelcore”. Det är en galen mix av keyboard, gabber och techno – en psykedelisk cocktail som serveras helt oförberett. Glöm drakar, svärd och magi: det här är rent och skärt kaos.
Mellan alla dessa uttryck hittar vi Warlock Corpse, en av de mest originella och mystiska artisterna inom scenen. Han representerar den perfekta balansen – varken så traditionell som puristerna, eller så kaotisk som de unga tänzelcore-krigarna. Som en digital trollkarl har han full kontroll över både estetik och spridning av Bandcamp-länkar.
Musiken? Den kan beskrivas som klassisk mörk fantasy med tillräckligt med överraskningar för att hålla dig fascinerad, som om någon försöker vara djupt seriös medan de vägrar ta av sig sin trollkarlshatt. Det är precis vad dungeon-synth handlar om. För någonstans mellan plastsyntar, dunkla skogar och en total avsaknad av självdistans finns det något märkligt… genuint.
Intervjun ingen efterfrågade – men som alla kommer att älska. Vi snackar med trollkarlen bakom spakarna.
Hur skulle du beskriva din musik för vanliga dödliga? Vad är egentligen dungeon-synth, förutom något som borde låsas in i en dungeon?
Dungeon-synth handlar för mig om atmosfär och estetik, det är en genre där jag kan uttrycka mina känslor och stämningar genom ljud och melodier. Ljudet kan variera enormt: ibland extremt mörkt och lo-fi, ibland melodiskt och episkt, som musik till en berättelse som aldrig har skrivits. I min musik gillar jag att experimentera med ljud och stilar och slänga in element från andra genrer – rytmer, främmande influenser – bara för att göra det lite mindre outhärdligt att lyssna på, kan man säga.
Du skapade först musik som skiljer sig avsevärt från Warlock Corpse. Vad var det som lockade dig till just denna genre? Fann du något här som du saknat tidigare, eller var det enbart för att få mer uppmärksamhet?
Man kan säga att jag gradvis halkade in i dungeon-synth och black metal. I mina andra projekt har jag alltid dragits mot musikens mörkare sidor, och vid något tillfälle började jag lyssna på dungeon-synth och sedan skapa det själv. Det var som att hitta ett hem, om ”hem” vore en fuktig källare full av fantasylitteratur och vintage-synthar.
Mellanspel är centralt inom dungeon-synth och förenas med en mystisk, mörk stil. Vad tror du orsaken är till denna perfekta matchning? Eller är det bara ett knep för att få oss att köpa fler medeltida mantlar?
Mellanspelen fungerar så bra just för att de skapar en särskild atmosfär, som att kliva in i en annan värld. De gör albumet filmiskt, atmosfäriskt och komplett. I mina egna utgåvor använder jag dessa element, men jag försöker alltid tillföra något extra: udda ljud, samplingar, klipp från gamla skräckfilmer. Den visuella aspekten är lika viktig för mig som musiken i sig – bilder, foton och omslag hjälper lyssnaren att sjunka djupare in i atmosfären. Eller som vi säger i branschen: om musiken låter halvdant kan du alltid täcka över det med en häftig bild på ett hemsökt slott.
Är du en purist när det kommer till utrustning? Spelar du in allt uteslutande med analoga metoder eller föredrar du en blandning av digitalt och analogt?
Jag älskar gamla synthar och deras ljud – känslan av att spela dem är något alldeles speciellt. Det är något magiskt med en 80-talssynth som luktar konstigt och har knappar som fastnar. Men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om vad låten skapades med. Idag kan du enkelt imitera vilket vintage-ljud som helst digitalt. Jag spelar mest in med hårdvara, men använder ibland också VST:er. Det viktiga är resultatet, inte om jag såg cool ut när jag skapade det.
Din musik har många influenser: spel, film, rysk black metal, EDM, postpunk. Är du medveten om denna musikaliska mångfald, eller sker den bara automatiskt?
Jag gillar många olika musikstilar och spelar in vad som naturally kommer ur mig. Det är inte alltid ett medvetet val – jag skapar helt enkelt det jag själv vill höra. Min musikaliska ADHD är både min största styrka och min största svaghet.
Dina black metal-inslag känns som en ”mellanakt”, en omvänd black metal-struktur. Varför inte satsa fullt ut? Rädsla för framgång?
Det var faktisk en slump. När jag spelade in mitt debutalbum var alla spår initialt instrumentala, men plötsligt kände jag för att lägga till sång på ett par av dem och albumet lät mer intressant på det sättet. Efter det har jag använt samma koncept i mina senare utgåvor. Ärligt talat tröttnar jag snabbt på att göra album i exakt samma stil om och om igen. Förmodligen snabbare än mina tre lojala fans.
Hur ser du på att dagens ungdomar på TikTok och andra sociala medier ”kidnappar” dungeon-synth? Känner du dig som en hipster vars favoritband plötsligt hamnade på radion?
Ärligt talat följer jag inte trender på sociala medier, jag är för upptagen med att leta efter sällsynta kassettband på loppmarknader. Men jag har märkt att dungeon-synth blivit mer populärt på sistone; fler känner till genren och fler skapar den. Om femton år kommer vi förmodligen att höra dungeon-synth på IKEA.
Förutom dig och Siege Golem, finns det andra post-sovjetiska dungeon synth-artister värda att nämna? Eller är ni två de enda som är modiga nog att erkänna det offentligt?
Jag kan inte tänka på några just nu. Kanske finns det sådana konstnärer, men jag är inte bekant med dem. Antingen är det en väldigt exklusiv grupp, eller så borde jag socialisera mer.
Dungeon synth-artister växer i Europa, men genren blomstrar mest i USA. Ditt arbete har redan nått dit. Ska vi bygga fler magiska torn här hemma, eller är det bättre med en ocean emellan?
Det hänger nog ihop med att scenen och lyssnarbasen i USA är större. Kanske dyker fler stora europeiska förlag upp med tiden. Men spelar det egentligen någon roll var förlaget befinner sig? I slutändan handlar det om musiken, inte geografin. Och tack vare internet kan jag vara mystisk på global nivå, utan att lämna min källare.
Hur tas den här typen av musik emot på konserter? Spelar ni ofta live, eller riskerar ni att förstöra mystiken genom att visa er som vanliga människor?
Jag älskar hur publiken reagerar på min musik. När jag spelar instrumentala kompositioner lyssnar de noggrant; när det är rytmiskt med sång börjar de dansa. Ingen verkar bli uttråkad – eller om de gör det är de för artiga för att visa det. Det finns ganska många spelningar, men jag skulle gärna vilja se fler. Under 2026 kommer jag att fokusera särskilt på liveframträdanden. Trollkarlens mantel är redan beställd.
Avslutningsvis, vad vill du säga till den svenska publiken?
Stöd och bevara oberoende musik, det är en av de saker som förenar människor över gränser och språk. Det är en stor ära att få dela min musik med er, och jag hoppas att jag inte gör er besvikna.
