Stella McCartney Resort 2027 har alltså landat i slutsatsen att kvinnors vardag ser ut som en flygplatsfilm regisserad av någon som aldrig själv checkat in bagage.
Kollektionen lovar plagg som går från gym till styrelserum till flygplats till cocktailparty. Jag försöker föreställa mig den personen som faktiskt gör den rundan i verkligheten. “Jag tog min morgonspinning, höll ett styrelsemöte om ESG-rapportering, mellanlandade i Frankfurt och avslutade med gin och tonic i samma outfit.”
Oversized skrädderi möter smal silhuett, typ “jag är avslappnad men också redo att bli bedömd av kapitalismen”.
Veganläder, deadstock-tyger, hållbarhetsretorik på nivå “vi använder bara material som råkar existera i tillräcklig mängd”. Det är miljöansvar och lagerlogistik som delar säng.
Sen kommer familjereferenserna: mors fönsterprismor i kristaller, fars 70-tals stickade mönster. Det är inte en kollektion längre, det är en släktträff i tygform.
Och ändå… jag hatar att erkänna det… det är typ snyggt. Som om framtiden bestämde sig för att klä sig lite bättre än vi förtjänar.
