Vi tar oss tillbaka till kalla kriget. Joseph Stalin sitter i Kreml och lever sitt bästa dubbel-liv. Dagtid: geopolitik, utrensningar, världshistoria. Kvällstid: cowboyfilmer, mörkt rum, absolut noll känslomässig självinsikt.
John Wayne blir då någon slags ideologisk crush. Han blev då symbolen för allt han inte gillade. Och här uppstår det märkliga: när politiska ledare börjar reagera som arga fans i kommentarsfältet, fast med tillgång till underrättelsetjänster.
Så enligt historien ska Stalin ha blivit så personligt provocerad av en skådespelare att han beställer en hit. Det är så absurt att det låter som om någon tappat hela arkivlådan i en mixer och tryckt på “spionfilm”.
Det hela kulminerar i att spioner arresteras, dubbelagenter avslöjas och historien beter sig som en actionfilm som glömt att den bygger på verkligheten.
Det märkligaste är inte ens attentatet. Det är att någon, någonstans, tyckte att det här var en rimlig kedja av händelser mellan politik och filmindustri.
Och på något sätt känns det nästan logiskt. För om mänsklig historia lär oss något så är det att när ideologi möter ego, då blir resultatet alltid en dålig film som ingen bad om men alla måste leva i.
