UNIQLO och JW ANDERSON har släppt en kollektion inspirerad av teater, akademi och spontana konstnärliga uttryck.
Det är inte en kollektion. Det är ett grupparbete på Konstfack där UNIQLO står för budgeten och Anderson för frånvaron.
Temat är akademisk kultur. Fair Isle-stickat, flanellskjortor, korta jackor och kashmir. Man ska se ut som en litteraturvetare som fått ett arv efter en avlägsen faster.
Jag gillar den estetiken. Problemet är att jag själv ser ut som någon som blivit avstängd från universitetet innan terminsstart.
Och så har vi ytterplaggen. Allt ska vara kortare. En beskuren blouson, en kort vadderad jacka. Till och med ytterkläderna har fått prestationsångest.
Den könslösa blousonen kommer i vinrött med rynkad fåll och manschetter. Könslöst mode är intressant. Plagget bryr sig inte om vem du är, bara om du har råd med det.
Och den korta jackan för kvinnor är fyrkantig, vadderad och har stora fickor. Äntligen ett plagg för den moderna kvinnan: hon kan bära med sig både sin ekonomiska oro och en pocketutgåva av Virginia Woolf.
Damkollektionen innehåller dessutom fleece-shorts. Fleece-shorts! Det är när man vill vara redo för en fjällvandring från midjan och ner, men samtidigt visa låren på ett seminarium om Jacques Derrida.
Och så kommer de stickade plaggen. Fair Isle-mönster i havregryn, rött och ljusblått. V-ringade tröjor. Rutiga flanellskjortor. Allt ska kännas vintage, som om kläderna har en historia.
Det har de säkert. De har legat på ett lager i Bangladesh och väntat på att bli en del av en berättelse om brittisk universitetskultur.
Det är det som är så fantastiskt med mode. Man kan ta en helt vanlig flanellskjorta och ge den en akademisk bakgrundshistoria. Plötsligt är det inte längre en skjorta. Det är en kommentar till institutionell makt.
UNIQLO har gjort det geniala konststycket att sälja kläder för människor som vill se ut som om de läser svår litteratur, utan att själva behöva läsa något svårare än tvättråden.
Och Jonathan Anderson säger att kollektionen handlar om mötet mellan scenen och klassrummet, mellan obegränsad kreativitet och traditionella stilar.
Jag älskar formuleringen ”obegränsad kreativitet”. Särskilt när den kommer i en kollektion med en tydlig produktlista, ett bestämt antal plagg och en prislapp.
Obegränsad kreativitet, begränsad lagerhållning. Det är som att gå på Dramaten och upptäcka att hela föreställningen är sponsrad av en japansk klädkedja.
Men jag ska inte vara orättvis. Anderson är en av få designers som faktiskt kan leka med proportioner, historia och subkultur utan att allt bara blir en dyr ursäkt för en logotyp.
