Det har gått ett halvt sekel sedan tidningen Time senast satte en levande målare på omslaget. Nu är det dags igen – och valet har fallit på Amy Sherald
Det är den första upplagan av Time 100 Art: konstnärer, museichefer, intendenter, konstjurister, konsthandlare och lite till.
”Vi har sökt efter de ledare som formar konsten, med sikte på att hitta dem som skriver fältets viktigaste rubriker”, skriver chefredaktör Sam Jacobs i pressmaterialet.
Och ja – innan någon konstjournalist eller kritiker blir alltför upphetsad: ingen av er är med. Så tydligen menar de skapa rubriker, inte skriva dem. Ett litet men väsentligt syftningsfel som hela branschen nu får leva med.
”Hälften av listan är inte konstnärer. De är folk som konstnärer bör vara trevliga mot.”
”Och konstnärer arbetar inte i ett vakuum”, tillägger Jacobs. ”De stöds av ett massivt ekosystem, från filantroper och ideella organisationer som finansierar arbete, till gallerister och rådgivare som formar karriärer, till intendenter, museiledare och mer därtill. Hälften av personerna på den här listan är inte själva konstnärer. De gör konsten möjlig.”
Bland de elva framträdande samlarna finns de som är kända för vad de spenderar och de som är kända för vad de vill åstadkomma. Ken Griffin och Ronald Lauder tillhör den förra gruppen. Komal Shah och duon Alicia Keys och Swizz Beatz tillhör den senare – samlande med social påverkan, vilket är den finaste formuleringen av ”köp konst, gör gott” som går att uppbringa. Nio av de elva har hängt på ARTnews topp 200-lista i flera år, vilket i sammanhanget är som att ha VIP-band på ett ställe där alla redan är VIP.
Museicheferna och handeln gör entré
Om samlarna står för pengarna står museifolkarna för prestigen. Max Hollein (Metropolitan Museum of Art), Thelma Golden (Studio Museum of Harlem) och Michael Govan (LACMA) syns på listan – i sällskap med tungviktskuratorer som Cecilia Alemani och Naomi Beckwith (Guggenheimmuseet, Documenta 16).
Översatt till mänsklig svenska: vill du bli någon i konstvärlden bör du antingen äga ett museum eller kuratera ett. Helst båda samtidigt, gärna i två länder.
Fyra konstrådgivare dyker också upp, varav två från Art Intelligence Global: Amy Cappellazzo och Yuki Terase. Bland de sex återförsäljarna hittar vi förstås Larry Gagosian och David Zwirner – män vars efternamn fungerar som adress – men också New Yorks Maxwell Graham, känd för ”utmanande och betydligt mindre kommersiellt enkla presentationer”. Det är den vackraste omskrivningen av svårsålt jag läst på länge.
Konstnärerna: De älskade, de ökända och de bisarra
Här ligger det verkliga nöjet. Listan rymmer allt från etablerade insider-favoriter till rena publikfriare.
De hyllade insidarna:
- Maurizio Cattelan – Vars tejpade banan gjorde honom till global superstjärna. En frukt. Tejp. Världsberömmelse. Konstvärlden i ett skal.
- Jeffrey Gibson – Första urfolkskonstnär att representera USA med soloutställning på Venedigbiennalen.
- Gerhard Richter – Vars verk säljs för tiotals miljoner dollar och analyseras oändligt av konsthistoriker.
De svåra tänkarna:
- Josh Kline & Hito Steyerl – Vars essäer om gentrifiering och kulturkritik regelmässigt får hela scenen att prata.
- Cameron Rowland – Konceptuella, tunga verk om slaveriets och Jim Crows arv.
”En frukt. Tejp. Världsberömmelse. Konstvärlden i ett skal.”
Publikfavoriterna (mindre ansedda hos eliten):
- Refik Anadol (AI-konstnär), Banksy och KAWS – Män som gjort ett myntverk av samlarobjekt.
- JR – Känd för uppseendeväckande gigantiska projekt.
Och så ett inslag som är direkt bisarrt: den självutnämnda kristna lovsångskonstnären Vanessa Horabuena. Ju mindre som sägs om hennes arbete desto bättre – förutom att hon performativt målade Kristi ansikte på en insamling för Donald Trump. Det är allt vi behöver veta, och egentligen lite mer än vi ville.
De singulära fåglarna
Varje bra lista behöver sina ensamma kategorier:
- Annabelle Selldorf (Arkitekt): Har ritat gallerier åt Gagosian och Zwirner. Hon har alltså byggt rummen där alla ovanstående står och poserar.
- Christopher Marinello (Advokat): Hittar stulen och plundrad konst. Konstvärldens Indiana Jones, men med bättre arvoden.
- Diya Vij: Kulturkommissionär för staden New York. En person. En stad. En budget att försvara.
Det mest underhållande med hela listan är ändå att det är oklart vilka mätvärden Time faktiskt använde. Otaliga andra – Marina Abramović, Ai Weiwei, Jeff Koons – hade rimligen kunnat inkluderas. Att en lista över ”dem som skriver fältets viktigaste rubriker” själv lämnar frågan om sina egna kriterier öppen är nästan för perfekt.
En målning som inte flyttar på sig
Sheralds fans har mycket att läsa i intervjun. Bland annat upprepar hon sin ståndpunkt i bråket med Smithsonian National Portrait Gallery angående Trans Forming Liberty – målningen av en transsexuell svart kvinna som Frihetsgudinnan. Museet ville ”kontextualisera” verket, men Sherald vägrade:
”’American Sublime’ har sin egen berättelse. Att avvika från den berättelsen skulle vara att avvika från den kärnperson jag är och varför verket existerar i världen, och jag var helt enkelt inte villig att göra det.”
Det finns de som hamnar på listor. Och så finns det de som vägrar flytta på sig för att passa in i en. Ett halvt sekel av omslagsväntan ledde till slut fram till en målare som säger nej till rätt personer.
Det är, med all respekt för hundratals gäster i ett bibliotek, den enda rubriken som egentligen betyder något.
