1983 kom The Blue Book: All the Kink That’s Fit to Ink! En bok med 96 sidor erotisk airbrushkonst av bland andra Hajime Sorayama, Tadanori Yokoo, Mel Odom och Gary Panter.
Det är någonting vackert med 1983. Innan internet. Innan algoritmerna. Innan man kunde få hela sitt erotiska liv förstört av en cookie-banner.
Då fick man köpa en bok. 96 sidor. Softcover. Man fick hålla i sin sexualitet. Bokstavligen.
Och titeln: All the Kink That’s Fit to Ink! Det låter som om någon på en reklambyrå hade fått i uppdrag att sälja perversion till människor som fortfarande skrev checkar.
Det här var inte porr i dagens mening. Det var erotisk konst. Det är en viktig skillnad, framför allt om någon kommer på en när man tittar.
”Vad läser du?” ”Sorayama.” ”Jaha.” Plötsligt är man inte en snuskgubbe längre. Man är en samlare med referenser.
Hajime Sorayama målade robotar så erotiska att man började misstänka att framtidens artificiella intelligens skulle ha bättre kropp än man själv.
Och Gary Panter fanns med också. Vilket är fantastiskt. Från blank, futuristisk erotik till punkig, skitig undergroundestetik.
Det är det jag gillar med den här typen av konstsamlingar. De låtsas inte att smak är en prydlig liten låda. Här samsas det vackra, det roliga, det heta och det fullständigt obegripliga.
Och det är kanske det mest sympatiska med The Blue Book. Den tillhör en tid när erotik, illustration, undergroundkultur och hög konst kunde mötas utan att någon omedelbart frågade hur många klick det skulle generera.
Den var snygg, pervers, humoristisk och handgjord. En liten tryckt tidskapsel från en era när framtiden såg ut som krom, neon och dåliga beslut.
