1965 försökte man sälja in terylen som textilindustrins svar på mänsklighetens samtliga problem. Slitstarkt, skrynkelfritt, tvättbart.
I dag vill vi ha självförverkligande, frihet och psykisk hälsa. På sextiotalet ville man ha byxor som inte skrynklade sig när man satte sig i bilen på väg till ett kärlekslöst äktenskap.
Terylen var framtiden. Polyester innan polyester blev synonymt med att jobba på en bensinmack i Borås.
Mannen kommer hem och upptäcker att frun packat en resdräkt i hundra procent terylen. Han ser ut som om han just fått veta att familjen ska semestra i Borås.
Sedan bråkar de om en klänning med hål i. Och när frun säger att hålen är senaste modet från Paris, ger han upp.
Där har vi den eviga konflikten mellan mode och män som tror att smak är något man får automatiskt när man fyller fyrtio.
Paris kan skicka ner vad som helst. En trasig gardin, en säck potatis, en skjorta med ett ventilationshål stort nog för en mindre hund.
Mannen kommer ändå att fråga: ”Ska du verkligen gå ut så där?” Och kvinnan kommer att svara: ”Det är mode.”
Och det är precis så mode fungerar. Först skrattar folk åt plagget. Sedan kostar det 18 000 kronor. Sedan köper samma män en kopia på Dressmann.
