Sverige. Det lilla perfekta landet med alldeles för mycket snö… och alldeles för mycket godhet.
För här har vi inte bara blivit experter på att vara ”bra människor”, vi har förvandlat det till en nationalsport. Vi är så genomtänkta och kloka att vi knappt har tid att vara någonting annat än just det.
Och medan vi slår oss själva på ryggen över hur makalöst fantastiska vi är, hör vi det ekande mantrat: ”Så länge vi är goda människor, då kan vi aldrig ha fel, visst?”
Men kom igen – har ni verkligen inte lagt märke till hyckleriet? Vi är världsbäst på att tala om för ALLA andra hur de borde leva sina liv, men så fort någon vågar ifrågasätta oss själva? Ja, då blir vi kränkta snabbare än någon hinner servera en vegansk latte.
Sverige är tyvärr passé. Helt förlorat. Det är otroligt hur många hjärndöda godhetens junkies man kan se samtidigt utan att det blir någon form av kollektiv härdsmälta. Och nej, jag pratar inte om en valfri torsdag i en universitetsstad, men nära nog.
Vad händer när någon vågar säga emot? Då hugger vi direkt på de få som faktiskt genomskådat maktspelet, ifrågasatt mediebubblan eller pekat på hur samma gamla mallar predikas av stat, skolsystem och auktoriteter.
För alla oss vakna är det tydligt: om du inte omfamnar ”Den Stora Godhetens Klubb” och spelar spelet rätt, då blir du automatiskt… vadå? En narr? En foliehatt? Ett missfoster i denna monokulturella utopi?
För att gå emot det här flockskallet krävs det numera ett mod som skulle fått gamla tidens rebeller att blekna av avund. Att bryta sig loss från det kollektiva tänkandet är tydligen den största synden – tänk om någon börjar tänka själv! Vilken mardröm.
Och visst, okej. Det är väl jättefint att vara lite woke och öppensinnad. Men får man vara realist också? Eller är det att svära i den godhetens kyrka vi byggt? Tänk om vi, hör och häpna, började använda våra egna hjärnor istället för att mekaniskt tugga i oss allt staten serverar oss med silversked. Är det för mycket begärt?