Har ni tänkt på att Salvador Dalí är det enda geniet i historien som såg ut som en skurk i en stumfilm och tänkte: “Perfekt. Mer mustasch.”
Han döptes efter sin döde storebror. Redan där börjar hela livet som en spansk arthouse-skräckfilm. Föreställ er familjemiddagarna. “Salvador, du påminner så mycket om Salvador.” “Pappa, DET ÄR JAG.”
Hans pappa var strikt, mamman stöttade konsten. Mamman dör när han är 16 och Dalí reagerar som alla känslomässigt stabila människor: börjar måla smältande klockor och går runt med cape som en dement trollkarl på syra.
På konstskolan vägrade han bli examinerad eftersom ingen lärare var “värdig” att bedöma honom. Den självkänslan finns idag bara hos techno-DJs och män med podcast.
Och sen kommer Gala Dalí in och förvandlar honom från konstnär till content creator innan internet ens fanns. Hon höjde priserna, skapade skandaler, byggde varumärket. Hon var typ Kris Jenner för surrealismen.
Det tragiska är att slutet blev mörkt. Hälsan kollapsade, folk runt honom utnyttjade honom, och mannen som byggde hela sitt liv på att vara ett spektakel slutade ensam och skakig i en säng.
Nu lever vi alla som mini-Dalís. Folk sitter på tunnelbanan och kuraterar sina liv som små surrealister. “Här är min frukost. Här är min depression men med bra filter.”
Dalí hade älskat Instagram. Eller blivit bannad efter nio minuter för att ha laddat upp en sexvideo med humrar och kyrkoorglar.
